Mustasch - Thank You for the Demon (8)
 |
Band: Mustasch Recensent: Erik Thompson |
Året är ännu ungt men den stora överraskningen för 2014 kan redan vara här. Jag räknade inte alls med att imponeras av den här plattan. MUSTASCH – ett av Sveriges mest ospännande och smakfattiga hårdrocksband. Musikalisk bukfylla som hämtad från en mellansvensk skolbespisning. Det givna ”följa med sin tid”-alibit för lyssnare vars skivsamling i övrigt inskränker sig till AC/DC, STATUS QUO och CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL. Se där min uppfattning i ett snorkigt nötskal.
Och så kommer MUSTASCHs nionde album och hugger mig i kragen som en tvärilsken hamnbuse. ”Feared and Hated” tar avstamp i ett ”aaaa”-skanderande, nästan doomsläpigt intro. Därpå exploderar den i ett GRAND MAGUS-liknande gung som kulminerar i en exceptionell refräng. På den käftsmällen följer titellåten ”Thank You for the Demon”. Ett välklingande pianopreludium utmynnar i en tung, melodisk och storslagen låtskapelse. Två femettor av två möjliga, och i den stilen fortsätter det hela vägen. Åtminstone nästan.
”Thank You for the Demon” är en ytterst, ytterst svängig platta, där vanlig fyra fjärdedelstakt är på gränsen till bannlyst. Den är också en mångfasetterad platta. ”From Euphoria to Dystopia” är en direkt brutal, dubbeltrampspepprad historia som hämtad från CATHEDRALs högkvalitativa 90-tal. ”The Mauler” är en luftig men mäktig BLACK SABBATH-bakelse med stråktillsats. ”All My Life” gör nästan en LED ZEPPELIN när en lång, smäktande inledning övergår i massivt tunggung. Finalen ”Don't Want to Be Who I Am” domineras av ett repetitivt akustiskt komp som på något finurligt vis undgår att trampa i stonerfällan.
Kanonbra grejer alltsammans. Detsamma gäller för ”Borderline”. Denna är plattans mest ”gamla MUSTASCH”-lika inslag och känns rentav som en avlägsen släkting till klassikern ”Double Nature”.
Resterande två spår faller något utanför ramen. Jag är fortfarande tveksam till om ironin i discopastischen ”I Hate to Dance” är fyndig eller skjuter sig i den egna foten. ”Lowlife Highlights”, komponerad och sjungen av gitarristen David Johannesson (ex-SPARZANZA), är en torr, flummig och hastigt överstökad parentes.
Ska något ytterligare anmärkas på så är det Ralf Gyllenhammars frätande, sluggerlikt uttryckta cynism. Den är något av ett tveeggat svärd. Tveklöst är den källan till albumets liv och märg, för att inte tala om själva musiken. Samtidigt har den, i all sin uppriktighet, ett drag av ofrivillig komik. Det finns trots allt en gräns för hur mycket förklädd självömkan en vuxen karl kan häva ur sig med värdigheten i behåll.
Sådant är emellertid bara sorgkanter på en strålande skönhets naglar. Vilket musikaliskt spår som MUSTASCH kommer att följa efter ”Thank You for the Demon” är en öppen fråga. Själv tvivlar jag på att bandet kan motstå den förväntade proteststormen från deras etablerade fanskara. Men åtminstone denna enda gång har de, för att uttrycka sig riktigt subkultursnobbigt, gjort en ”riktig” hårdrocksplatta för ”riktiga” hårdrockare. Och en briljant sådan.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
