Grand Magus - Triumph and Power (6)
 |
Band: Grand Magus Recensent: Erik Thompson |
Albumet inleds med åskdunder och klapprande hästhovar. Stilfullt och stilenligt och så långt allt väl.
GRAND MAGUS från Stockholm skivdebuterade 2001. De var då ett 70-talsljudande hårdrocksband av det mullriga och vältrande slaget. Sångaren, gitarristen och bandledaren JB Christoffersson har sedan dess hunnit både gå med i och lämna SPIRITUAL BEGGARS. Parallellt med detta har GRAND MAGUS metalliserats och blivit alltmer framträdande på den svenska hårdrocksscenen. I en katalog om sju studioalbum till dato framstår det fjärde, ”Iron Will” (2008), som den hittillsvarande juvelen i kronan. Skoningslöst effektiva metalriff i bästa MANOWAR-stil, burna av ett pulserande sväng och med kryddor av fornnordisk tonkonst. Plattan är kort och gott ett av de finaste ögonblicken inom svensk 00-tals-heavy metal. Hatten av, således, för att ”Triumph and Power” markerar en återgång till det soundet efter den mer traditionellt rockande ”The Hunt” (2012).
Dräglet av förväntan torkar emellertid ganska snabbt. Inledande ”On Hooves of Gold” har onekligen en tillräckligt melodramatisk titel för att matcha ”Like the Oar Strikes the Water” på ”originalet”. På papperet har låten också ett bra driv, snarlikt det på MANOWARs ”Battle Hymn” eller för den delen ”Iron Will”:s titelspår. Något fattas den emellertid, oklart vad. Efterföljande ”Steel Versus Steel” med dess synkopköttiga riffande är bättre och skulle – låt vara med ett nödrop – ha platsat på ”Iron Will”. Det visar den sig tråkigt nog vara ensam om. ”Triumph and Power” har föga av de klassikerkvaliteter som utmärker ”Iron Will” från första till sista spår. Verk som ”Fight” och titellåten ”Triumph and Power” levererar pliktskyldigt och oinspirerat. På ”Dominator” och ”The Naked and the Dead” höjs tempot något, utan att adrenalinnivån följer efter. (Och vad den sistnämnda beträffar – man kan fråga sig varför ett band med fornnordisk image döper en låt efter en romanklassiker i andra världskrigs-miljö?) På den instrumentala ”Ymer” hörs något så ursvenskt som en mungiga, som dock inte blir mer än pittoresk rekvisita i ännu en halvdan låt. ”The Hammer Will Bite” avslutar skivan i relativt stor stil. Den har ett grandiost anslag och ett sväng som i vissa partier för tankarna till 70-talsproggarna CONTACTs klassiker ”Hon kom över mon”. Inte alls tokigt, men fortfarande långt från att kallas suveränt.
Vad ”Triumph and Power” saknar är snarare glöd än goda uppslag. Det är ett skäl varför slutbetyget ändå blir relativt högt. Plus att JB Christofferssons myndiga sång är åtminstone nästan lika betvingande som någonsin.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
