The Dead and Living - The Last Men Standing (6)
 |
Band: The Dead and Living Recensent:Fredrik Sandberg |
När jag för tre år sedan snubblade över värmländska THE DEAD AND LIVING och deras debutsläpp "Decadance" blev jag smått förälskad. Deras dystopiska (men med glimten i ögat försedda) musikaliska uttryck charmade mig högeligen, och debutplattans småpunkiga goth-depp satt som en smäck skivan igenom. Därför är det med ganska höga förväntningar jag tar mig an uppföljaren "The Last Men Standing", mixad och mastrad i Leon Studios av Rikard Löfgren. Det står dock ganska omgående klart att uppföljaren, även om den förvisso inte saknar höjdpunkter, inte riktigt förmår matcha föregångaren.
Anledningen är tämligen enkel: låtmaterialet är denna gång helt enkelt inte lika starkt. Det börjar visserligen bra, då inledande "Trauma Queens And Atheists" är ett vasst nummer. När vokalisten Coroner i refrängen sjunger om fallande strukturer är atmosfären pampig, och det är lätt att föreställa sig hur uråldrigt mossbelupna och hemsökt vindpinade slottsbyggnader rasar samman. Sedan följer ett par spår med sämre förmåga att engagera, innan lågmält coola "The Devil's Song" återigen höjer mina mungipor. Sedan dippar det något igen, och det frustrerar mig en smula. THE DEAD AND LIVING har hittat ett juste koncept, och deras svartsynta men samtidigt bekymmerslösa flirt med dekadens, död, sorg ochg liderlighet känns i sig helgjuten. Samtidigt är det, jämfört med debuten, denna gång färre spår som verkligen lyckas slå klorna i mig, och gräva sig in under skinnet.
Visst är inslaget av kvinnlig körsång på "Anita Lash" snyggt, och visst drar jag på smilbanden åt en textrad som "I don’t have a drinking problem, I'm an expert" i "Amethyst". Dock är det först under det avslutande titelspåret som jag ånyo verkligen går igång på THE DEAD AND LIVINGs aktuella giv. Den vackert pianoklingande balladen är utsökt sorgsen, och här förmår sången verkligen klösa med naglarna på själens griffeltavla. En elegant detalj också värd att nämna är den diskreta virveltrumman á la "The Little Drummer Boy" som smyger med i bakgrunden. Sammantaget är titelspåret en klockren avslutning, om än på en skiva som i sin helhet tyvärr inte är lika klockren. THE DEAD AND LIVING är fortfarande coola, och i sina bästa stunder genuint briljanta. Denna gång är man det dock inte lika ofta som jag hade hoppats på.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
