Crashdïet – The Savage Playground (7)
 |
Band: Crashdïet Recensent: Neven Trosic |
På album nummer fyra kan CRASHDÏET äntligen andas ut helt. Numera finns nämligen inte mycket kvar för kvintetten att bevisa, åtminstone inte något av den mer akuta och karriäravgörande sorten. Att det fanns ett liv för bandet efter grundaren Dave Lepard och den numera klassikerförklarade debuten "Rest in Sleaze" (2005) stod förvisso klart redan på 2007 års "The Unattractive Revolution". Men även om de fortsatta vokalistbekymren äntligen löstes inför tredje plattan, "Generation Wild" (2010), så är det först nu, i och med ankomsten av "The Savage Playground" som den definitiva stabiliteten i sättningen verkar vara ett faktum. Två CRASHDÏET-album på raken med samma snubbe bakom micken - tänka sig! Inte för att detta skulle innebära något slags rekord på den fronten inom hårdrocksvärlden, men ändå.
I och med sitt andra studioverk med CRASHDÏET har nu även Simon Cruz på allvar befäst sin position som den rätte sångaren för bandet. Kanske har det något att göra med att "The Savage Playground" i större utsträckning än dess två föregångare tar ett steg bort från Rest in Sleaze"-mallen; om inte annat så rör det sig om ett högst lämpligt sammanträffande.
Det vore direkt fel att säga att festen är över - inte minst då det skulle kunna tolkas som en negativ kommentar angående musikens kvalitet - men det handlar sannerligen om en fest med betydligt mera eftertanke än tidigare. Såväl musik- som textmässigt är varken partystämningen eller den rebelliska framtoningen fullständigt hämmade, men däremot omstöpta i avgjort mognare form. Korsa underskattade Los Angeles-akten LOVE/HATE med WINGERS utveckling på briljanta "Pull" (1993) och du kommer tämligen nära det lyckade resultat som är CRASHDÏETS senaste kapitel.
Förstasingeln "Cocaine Cowboys" utgör ett strålande exempel på den nya skruden: Energi, ös och sväng med ett underliggande mörker insvept i en allvarlig samhällskommentar. För att förtydliga en smula så har CRASHDÏET på intet vis gett sig på ett riskabelt stilbyte, men väl en utvidgning som ryms inom de egna ramarna. Sett till helheten är "The Savage Playground" gruppens bästa sedan "Rest in Sleaze". För detta påstående talar inte enbart enskilda toppar som den refrängstarka duon "Snakes in Paradise" och "Sin City" samt den småepiska avslutaren "Garden of Babylon", utan även den påtagliga känslan om att var och en av de tretton låtarna gör skäl för sin plats på skivan. Låt vara att det med fördel hade fungerat att spara i varje fall ett av numren till en potentiell B-sida, för att få till en smidigare speltid.
Samtidigt känns den nog så stabila helheten något fattig på möjliga klassiker och livefavoriter som kan tänkas hänga med på vägarna i framtiden. Detta kan dels tillskrivas den relativa bristen på klistriga refränger av typen "Riot in Everyone" eller "Generation Wild", men också ett mera tillbakalutat melodispel än tidigare. Med detta sagt så kvarstår faktum: CRASHDÏET har för tillfället ingenting kvar att bevisa.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
