En kväll med Metallica
Utlovat var en exklusiv förhandslyssning på den nya plattan, mingel med svensk hårdockselit och besök av James och Kirk. När jag anländer vid 19-tiden denna ljumma majkväll så är det en lagom lång kö in i lokalen och en växande skara fans som samlats utanför i hopp om att få se sina idoler på nära håll. Så även jag förvisso. Ni får ursäkta eventuella subjektiva omdömen i denna artikel men har man lyssnat på ett band som Metallica sedan 1986 är det svårt att hålla sig objektiv.
Underbart är kort
Det är trångt i lokalen. Överallt ser jag bekanta ansikten från band som Entombed, Candlemass, Meshugga och Hellacopters. Rena rama kändispartajet med andra ord. Framför baren mitt i lokalen ansluter jag mig till mina kollegor på en känd kulturtidsskrift som alltid håller sig nära inpå händelser i hårdrocksvärlden. Förväntningarna verkar rätt höga i lokalen och jag förser mig med gratis skivbolagsöl. Strax före klockan åtta brakar "Frantic" ut ur det stora PA-systemet och nu är sanningens minut här, hur låter det? Det är nästan vansinnigt hög volym. Alla lyssnar andäktigt och jag märker hur alla ser lättade ut på något sätt. Den är faktiskt så brutal som det ryktats om. Efter ungefär halva skivan bryts "St Anger" av "Enter Sandman" och kvällens huvudpersoner rusar in genom entrén. James och Kirk tar snabbt plats i den avskilda avdelningen på avsatsen ovanför allas huvuden. James håller ett väldigt kort anförande om hur stolt han är över skivan och hur skönt det är att ha en ny basist i familjen. Kirk säger ungefär samma sak. Sedan tar en ständig ström av besök över uppe på VIP-plats och foton tas på besökarna. Några fans, lite branschfolk och massor med musiker hälsar och tar i hand. Och det är ungefär allt som händer under resten av tiden de två är i lokalen. Plötsligt är de borta. Inte ens ett hejdå blir det och jag är faktiskt lite besviken.
Som vanligt men ändå inte
Besviken är jag dock knappast på "St Anger"! Jag ska inte recensera skivan här och nu men en liten tjuvtitt kan ni få. "Frantic" och "St Anger" är väl de två spår man hört mest av innan (den sistnämnda bör gå på alla musikkanaler just nu) och de utgör också öppningen på plattan. Det är snabbare och brutalare toner vi får oss till livs än på mycket, mycket länge. Och det är i mitt tycke otroligt bra! Det är på många sätt ett nytt Metallica. En jämförelse med skillnaden mellan "and justice for all" och den svarta skivan är inte helt missvisande. Hetfield låter som Hetfield fast ändå inte (så här bra har han inte låtit på säkert 12 år), riffen låter som Metallicariff ska göra men ändå inte. Det låter helt enkelt som Metallica men ändå inte! Det är ett Metallica som står i full brand vi möter på "St Anger" och jag har inga planer på att ta fram brandsläckaren!
Denna platta är enligt mig ett återtåg för bandet in på tungviktsarenan. Nu kommer jag att få alla "masterofpuppetsfundamentalister" efter mig men detta placerar nästan jämsides med den 17 år gamla dockteatern. Jag kanske omvärderar detta senare men just nu är jag på gränsen att dela ut min första 10-poängare om detta hade varit en recension. Detta är inte en comebackplatta, detta är ett veritabelt triumftåg!
Sammantaget så var kvällen en rolig tillställning. Tuffast var det nog när jag ett kort ögonblick såg de två sångare jag beundrar mest av allt, nämligen James Hetfield och Messiah från Candlemass, stå och kallprata med varandra. Det är stort! Jag kommer förmodligen heller inte att glömma denna kväll på länge. Nu är det bara att vänta på den 10 juni. Då får ni avgöra själva om jag har rätt. För då är det St. Angerday i Sverige!
Magnus Gustafsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
