Alice In Chains - Liverecension från Peace & Love
Band: Alice In Chains
Stad: Borlänge (Peace & Love)
Datum: 01/07-10
Betyg: 7/10
Recensent: Tomas Lagerlöf
När Layne Staley lämnade jordelivet 2002 var det få som vågade hoppas på en fortsättning för ALICE IN CHAINS. Så när rykten började göra sig gällande om att en ny skiva var på gång var det med lika delar förtjusning och skepticism som många fans mottog beskedet. Hur skulle man kunna ersätta en av de mest egensinniga och karismatiska sångare som hårdrocksvärlden skådat? Jo, genom att anlita bandets gamle vän William DuVall (COMES WITH THE FALL). Det första livstecknet från den nya sättningen, "A Looking in View", var oväntat bra, men hur skulle fullängdaren låta? Ingen behövde vara orolig, "Black Gives Way to Blue" motsvarade alla förväntningar och mer därtill. Både fans och kritiker var rörande överens om att ALICE IN CHAINS var tillbaka.
Det är också därför de gästar Borlänge och Peace & Love-festivalen den här vackra sommarkvällen. Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Det är ju en sak att spela in en skiva, men att framföra materialet live är något helt annat. Och visst hinner en oro infinna sig under "Angry Chair" och "Man in the Box" då DuValls sång inte riktigt når fram. Lyckligtvis har det rättats till i och med "Again" och frontmannen får äntligen chansen att visa vad han går för. Och än bättre blir det. "Check My Brain" som är den första av fyra från senaste given låter förträfflig. "No Excuses" från förbisedda "Jar of Flies" tar vid och lyckas trollbinda åhörarskaran. Att en låt som "Your Decision" känns lika självklar i setet som säg, "Would?" tyder på att det nya materialet är av hög klass.
Halva setet har nu passerat, men inga tecken på trötthet kan skönjas hos kvartetten. DuVall är i sitt esse och Cantrell, som med sitt glesa hårsvall a la övervintrad hårdrockare från valfritt tyskt 80-talsband, bjuder på flyhänt gitarrspel och finfina sånginsatser. Mike Starrs basspel är omänskligt tungt och Sean Kinneys trumslag dröjer sig kvar i bröstet. "Raun When I Die" är smått magisk och "Them Bones" kommer för all framtid att definiera begreppet tyngd. Härpå följer det enda snedsteget i en annars exemplarisk låtlista, som tyvärr är alldeles för kort: "A Looking in View" hör inte till de mest lyckade numren på "Black Gives Way to Blue" och hade därför gärna fått byta plats med titelspåret från samma platta. Nåja, avslutningen med "Would?" och "Rooster" är så bra att det snart är glömt. Härmed är den magra speltiden om sextio minuter avverkad. Ytterligare en timme hade givetvis varit att föredra, men är det festival så är det. Sextio minuter är i ALICE IN CHAINS sällskap bättre än inget alls. Så det så.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
