Belphegor & Kataklysm - Liverecensioner från Göteborg
Kataklysm
Band: Kataklysm, Belphegor & Suicidal Angels
Plats: Brew House, Göteborg
Datum: 26/01-10
Betyg: Se respektive band nedan
Suicidal Angels (5/10)
"I have a boyfriend at home, but I think of Niklas Kvarforth when he fucks me", lyder texten på den SHINING-tröja en ung tjej glider förbi i strax innan spelningens början. Den meningen är också det roligaste på en ganska bra stund. Det är egentligen inte SUICIDAL ANGELS fel att det liksom inte vill lyfta. Grekerna anstränger sig verkligen, och bjuder på energiskt thrashande denna kylslagna januarikväll. Problemet ligger i att när änglarna som första band för kvällen beträder Brew House scen kring åttasnåret, är lokalen endast fylld till cirka en tredjedel. Med så lite folk framför scenen är det inte lätt att höja temperaturen, särskilt inte när man dessutom drabbas av rundgång under inledande "Bloodthirsty". Under efterföljande "Pestilence Of Saints" lyckas bandet faktiskt mana igång en liten men tapper circle pit, men känslan är hela tiden den att något fattas. Inte blir det bättre av att volymen också är något för låg överlag, vilket i viss utsträckning tar udden av grekernas snabba thrash.
Apropå snabbt, förresten: när SUICIDAL ANGELS ett spår senare avhandlar "Lies" går det knappt att se högerhänderna på gitarristerna - de rör sig för fort! Tunga "Mourning Of The Cursed" följer och möts av ett positivt gensvar från de som nu är där, och när "Dark Abyss (Your Fate Is Colored Black)" har avhandlats och avslutande "Apokathilosis" tar vid, är det faktiskt en - efter förutsättningarna - hyggligt stor circle pit som håller igång. Sammantaget går det inte att anmärka på SUICIDAL ANGELS engagemang den här kvällen, de försöker verkligen ge de som är där ett bra gig. Likaså är det rätt bra fart på det fåtal som tagit plats framför scenkanten. Trots det är den dominerande känslan efteråt en av vag besvikelse.
Belphegor (6/10)
När österrikarna i BELPHEGOR en halvtimme senare gör entré, har publikmängden i alla fall ökat något. Samtliga bandmedlemmar står blickstilla med ryggen mot publiken under den pampiga intromusiken, innan "Bleeding Salvation" bryter ut. Jag noterar att volymen tacksamt nog är något högre nu, vilket fler än jag verkar uppskatta. Redan under andra spåret "Stigma Diabolicum" är det gott om knutna nävar i luften, och en taktfast kör av "Hey, hey" ackompanjerar österrikarnas ansträngningar på scenen. "Hell's Ambassador" och "Veneratio Diaboli - I Am Sin" följer med sköna dubbelkaggar och bra driv, och sångaren Helmuth bjuder framför allt i det senare av de två spåren på riktigt bra growl. Just "Veneratio" är kvällens höjdpunkt så här långt, då den malande tunga men samtidigt episkt vackra avslutningen verkligen fångar publiken.
Apropå att fånga publiken, verkar Helmuth ha en lite udda approach på just det. Han varvar konstant fraserna "Thank you, Goteburg" och "Fuck you", vilket han efter ett spår till och med lyckas kombinera till "Fuck you! Thank you, Goteburg!" Nåväl, fokus flyttas raskt från detta tveksamma relationsbyggande när "Justine: Soaked In Blood" drar igång och bjuder på kompromisslöst mangel. Publiken ger bra gensvar, och feta hockeytacklingar delas ut med god frekvens i tumultet framför scenen. Tricket är att hålla blicken vänd åt det hållet; vänder man sig om ser man fortfarande hur ganska mycket av Brew House golv gapar tomt. BELPHEGOR avslutar hur som helst med självklara valet "Bondage Goat Zombie", och även här belönas bandet med en friskt röjande publik. Trots att inramningen fortfarande lider av det låga besökarantalet, ligger en äkta förväntan tack vare BELPHEGOR ändå i luften inför kvällens huvudakt.
Kataklysm (8/10)
Kanadensiska KATAKLYSM har äran att fronta denna tour, och skall - som det visar sig - under en dryg timme verkligen visa publiken varför. Tunga "Like Angels Weeping The Dark" inleder, för att följas av "Manipulator Of Souls". Här visar enastående trummisen Max Duhamel att han gör skäl för sitt goda rykte, då han sannerligen är en upplevelse att skåda. Publiken är också med på noterna och visar med taktfasta rop att kanadensarnas feta metal uppskattas. "Prevail" följer, varpå sångaren Maurizio Iacono för första - men inte sista - gången denna kväll riktar uppmärksamheten mot basisten Stéphane Barbe: "Applaud Steph for being drunk for the 5th night in a row!". Publiken lyder självfallet snällt. Iacono är rutinerad, och uppvisar för övrigt riktigt bra publikkontakt kvällen igenom.
"As I Slither" avhandlas under vilt moshande framför scenen, som knappast avtar ett par spår senare när alltid populära "The Ambassador Of Pain" och supermastiga "The Vultures Are Watching" rullar ut över publiken likt skoningslösa pansartanks. Där emellan har fokus återigen hamnat på den i tilltagande grad olycklige Steph, som nu börjar bli mer än lovligt kissnödig (en bieffekt av alkoholen, måhända?). Iacono orsakar kvällens asgarv genom att med glimten i ögat visa föga sympati för sin bandkamrat: "Just piss in your pants, I tell him. No one is gonna notice anyway. No, really, just fucking piss your pants! You have another pair, you'll be okay". Steph nappar dock - som tur är - inte på förslaget, utan hjälper istället bandet att leverera meckiga "Blood On The Swans" till publikens stora belåtenhet och energiska headbangande. Sedan tar det dock stopp. Steph försvinner bakom scenen, varpå Iacono konstaterar att det är första gången på minst 15 år som bandet har fått avbryta ett gig för en pisspaus!
Det går dock ingen nöd på publiken under avbrottet. Enträgna rop på ett trumsolo ekar genom lokalen, och Max levererar till allas förtjusning ett prov på sina spetskvalitéer. När hela bandet är samlat på scenen igen plockas klassiska "Crippled And Broken" fram ur rockärmen, och det ässet är sannerligen ett säkert kort. Under detta spår, samt under minst lika tunga "Bound In Chains" och "Blood In Heaven" som sedan följer, röjer publiken riktigt bra så att svetten stänker genom luften. Intensiteten behålls genom "Shadows And Dust", som många i publiken ropat efter ett tag nu. Efter detta lugnar Iacono ner det hela, och vill tala allvar med publiken för ett ögonblick. Han påpekar att han vet att det var länge sedan de var här i Norden senast, men att det faktiskt inte är bandets fel. "I'm probably gonna get in trouble over this", säger han med viss tvekan, "but I have to say it's due to our management. We've always wanted to come visit you here, but our management has said no. So, now that we're here at last, is it okay if we hang around afterwards and have a beer with you guys?". Föga förvånande är det ingen som vill invända mot detta, och efter denna effektiva publikflört är det som att slå in en öppen dörr när KATAKLYSM river av avslutande "Road To Devastation". Trots att kvällen nu börjar bli sen känns det faktiskt lite tomt när kanadensarna kliver av och ljuset tänds. KATAKLYSM har bjudit på en frejdig, ytterst kompetent och hjärtevärmande uppvisning i fet, aggressiv metal, varför januarinatten inte alls känns särskilt kall när jag gör sorti från Brew House.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
