Återföreningar
Av princip är jag emot återföreningar i alla dess former. Det som tar slut är slut och därmed basta. Slå igen dörren och gå vidare är min devis. Ofta har återförenade band oerhört krystade motiv och förklaringar till att man blivit kompisar igen. När Gene och Paul började leka med vattenfärgerna igen tillsammans med Peter och Ace så sade man att man gjorde det för fansen och att det var en enda turné man skulle göra. Sen fick vi en skiva till och minst sex år av turnerande. Undrar hur blåsta de som var i Globen 1996 för dyra pengar känner sig egentligen. En lika dum förklaring till sin återuppståndelse har Dee Snider i Twisted Sister när han presenterade de skruvade systrarnas planer på att göra en tre år lång avskeds turné. Han tyckte inte att avslutet för över tio år sedan blev vad det borde ha blivit. Och därför vill man nu göra det ordentligt. Till Dee & co säger jag bara: vi hade redan glömt bort er! Snälla påminn oss inte igen!Sen finns det ju återföreningar som verkar ganska logiska i teorin men fullständigt onödiga i praktiken. Att Rob Halford egentligen hör hemma i Judas Priest är väl ett påstående som ganska många instämmer i. Men ska sanningen fram så är det Judas Priest som behöver Halford och inte tvärtom. Läderguden Rob klarar sig nu mer alldeles utmärkt på egen hand. Jag tror inte att hårdrocksvärlden behöver ett Priest återförenat med Rob Halford. Vi vill inte se ett gäng trötta gubbar som kajkar runt världen och spelar gamla örhängen. Nej, det som slutade fungera en gång i tiden kommer förmodligen bara att likna en pacemakerförsedd zombie om man mot förmodan lyckas få liv i liket igen. Titta bara på Iron Maiden. Hur många greatest hits-samlingar, liveskivor och stadiumkonserter måste vi stå ut med egentligen?
Men det finns dock en återförening som har fungerat. Och den fungerade endast på grund av att bandet var helt ärligt i sina intentioner. Jag talar om Sex Pistols skandalartade återförening i mitten på 90-talet. "Vi blev blåsta på alla pengar förra gången och nu vill vi ha det som är vårt" sa John Lydon. De ville ha sina stålar helt enkelt. Och det är nog egentligen det som ligger bakom de flesta av dessa otaliga hemsökningar av gamla 70- och 80-talsspöken som insett att de knarkat och supit upp hela pensionsfonden i förtid samtidigt som solokarriären sjunkit snabbare än de orkar säga återföreningsturné! Det är bara John Lydon som har varit modig/tokig nog att erkänna det. Alla andra fortsätter att försöka slå i oss att de gör de för oss fans. Jag säger: ansträng er inte gubbstruttar.
Förövrigt:
- Nu är det bara drygt nio (9) veckor kvar till St. Anger" kan bli hur bra som helst. Eller ett totalt fiasko. Har skaffat nervmedicin så att jag kan klara av båda scenariona.
- Solen gör mig alldeles våryster. Just nu spelas Ministry, Solace, riktig gammal Slayer och en obscen mängd gamla vinyler på min skivspelare. Bara så att ni vet vad ni har att rätta er efter. Och i helgen ska jag fynda på skivmässan som kommer till stan. Det är gott att leva nu.
Och tillsist: Krig gör sig bäst på Manowarskivor och endast där!
Magnus Gustafsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
