Hårdrockares minne är bra och långt
Jubileerna avlöser varandra.
Allt förtjänar sin egen minnesdag.
Snart är nutiden så marginaliserad att bara små reservat återstår.
Bomullsbröllop (1 år), gummibröllop (8), hampabröllop (23), masonitbröllop (28), guldbröllop (50)... Vi är rena alkemisterna när det kommer till att uppfinna anledningar till att poppa champagnekorkar. Till och med det dötrista periodiska systemet kan tydligen förvandlas till en kalender för högtidsdagar. I sociala medier-flödet kan man inte ta många simtag innan ett stim av RIP-rop kommer nafsandes och på kultursidorna är det alltid en milsten från fordom som ska vägas och mätas på nytt, med samtiden som SI-enhet (”vad säger det här verket oss i dag, 2014?”). Fyller din favoritskiva inte jämnt i år? Lugn, bara lugn. Sjutton år är trots allt silkesbröllop, så det är klart att du ska skriva en lång drapa om första gången du hörde STRAPPING YOUNG LADs ”City”!
Det vore en smal sak att fylla en hårdrocksblaska från pärm till pärm enbart med tillbakablickande texter: tio år sedan Dimebag Darrell och Quorthon dog, tjugo år sedan KYUSS ”Welcome to Sky Valley” och NINE INCH NAILS ”The downward spiral” släpptes, trettio sedan METALLICAs ”Ride the lightning” och IRON MAIDENs ”Powerslave”, fyrtio sedan BLUE ÖYSTER CULTs ”Secret treaties” och DEEP PURPLEs ”Burn” och så vidare, och så vidare, nedför minnenas allé, som är så hårt trafikerad att det kanske är dags att införa trängselskatt på nostalgi?
Som musikjournalist är det så förtvivlat lätt att ta just den vägen. Dels för att minnestexter går att sälja flera gånger (fråga bara chefredaktören för Classic Rock), dels för att personliga berättelser övervärderas i den tyckonomi som råder på mediemarknaden (”jag minns hur jag förde nålen till skivan och BAM!”), dels för att det är så mycket enklare att vara efterklok och uttala sig om skeenden där alla lösa ändar har knutits ihop än att försöka tolka sammelsuriet som är samtiden. Det förflutna är som en arkitektritad trädgård, i vilken man kan röra sig i välordnade mönster, med översiktskartor utplacerade på strategiska platser. I jämförelse är nutiden en slingrig ridå av vegetation som kräver ett nyslipat verktygskit för att hugga sig igenom.
Så, låt oss då följa minsta motståndets lag och strosa runt i de skuggiga minneslundarna där historiens vingslag får det att susa i sinnena. I denna värmebölja är det väl ändå ingen som orkar slita i sitt anletes svett för att fånga en dagslända i samtidssurret. Vad passar då bättre än att spetta upp en isvak i minnet och ta sig ett svanhopp ned i 1994, året då den andra vågens black metal kulminerade med skivor som MAYHEMs "De mysteriis dom sathanas", DARKTHRONEs "Transilvanian hunger", EMPERORs "In the nightside eclipse", BURZUMs "Hvis lyset tar oss", ENSLAVEDs "Vikingligr veldi", GORGOROTHs "Pentagram", ROTTING CHRISTs "Non serviam".
Tjugo år har gått i mull sedan dess men skivorna fortsätter att fungera som resonanslådor för nya generationer musiker. För att fira detta jubileum föreslår jag att vi alla sätter oss ned och lyssnar på black metal-skivor från i år som ser till att klassikerna alltjämt känns relevanta och minnesvärda.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
