Rent tekniskt är hårdrock den bästa musikstilen
Spelteknik.
Ett honnörsord inom hårdrocken.
Men varför är det egentligen så vördnadsbjudande för så många?
I över tio år har jag skrivit om hårdrock. Vridit och vänt på den för att tankarna inte ska få liggsår. Ibland har jag kanske gått i cirklar, som en fånge i en cell, eftersom jag är livrädd för att mitt intellekt ska förlora sin rörlighet. Om ett och annat resonemang därför har bitit sig självt i svansen må det vara hänt. Det blir ofta så när man vistats länge på en och samma plats och man har tagit sina käpphästar ända till kunskapsområdets bortre gränser. Man tycker sig ha sett precis allt. Ingenting kvar att upptäcka - förutom det man har precis framför näsan då:
Teknisk death metal.
Jag förbereder en intervju med Virginia-bördiga bandet SOLACE OF REQUIEM när det där ordet liksom kursiverar sig framför mina ögon. Teknisk death metal. Plötsligt ser jag det, hur apart det där slentrianmässiga ordet faktiskt är. Inom vilken annan musikstil konstituerar "teknisk" en helt egen genre? Hört talas om teknisk jazz? Teknisk klassisk musik? Nej, precis. På sajten rateyourmusic.com listas två genrer med "teknisk" som prefix: teknisk death metal och teknisk thrash metal. Musik reducerad till en kravspecifikation. "Låt se här, du skriver att du kan hålla många taktarter i luften samtidigt, att du gillar utmaningar och att du är bra på att ta initiativ till nya riff. Fint. Då befordrar jag dig till 'teknisk death metal'."
Bara någon dag efter min intervju med SOLACE OF REQUIEM pratar jag med Vogg från DECAPITATED, ett annat band som varudeklareras som teknisk death metal. Han säger: "För tjugo år sedan var musikstilen en relativt primitiv konstform men i dag är den lika professionell som institutionskultur. Musikerna vårdar sig om sina färdigheter på ett annat sätt för att kunna prestera på toppnivå." (Hela intervjun kan läsas i aktuella numret av Close-Up.)
Med det svaret ringande i öronen väcks en sedan länge slumrande misstanke till liv: att det är frågan om ett mindervärdeskomplex gentemot finkulturen. Vad vore väl en bal på slottet? Det skulle i så fall förklara varför fantasifulla påståenden som att Paganini var den första hårdrockaren har tagit skruv hos folk och varför det finns sekter som tar Joey DeMaios tolkning av Nikolai Rimsky-Korsakovs "Flight of the bumble-bee" på allvar.
Om rock och klassisk musik förde varandra till altaret i slutet av sextiotalet, med band som PINK FLOYD, THE MOODY BLUES och senare progrockrörelsen - där många av de starkast lysande stjärnorna var musikakademiker med byster av Richard Strauss på spiselkransen - förvandlades det under åttiotalet till ett kärlekslöst förhållande av musiker som hellre masturberade till sin egen förträfflighet. Detta var gitarrhjältarnas gyllene era (och kroppsbyggarnas; två uppvisningskonster som har mycket gemensamt om man bara skrapar lite på ytan; fast räkna inte med att hitta någonting under den: ytan är innehållet).
Avarter av den här traditionen frodas än i dag, i progressiv metal förstås, men också i teknisk death metal. När jag i Sundsvallstidningen Dagbladet delade ut betyget två av fem till bandet SOREPTION fick jag en skopa ovett av bandets producent tillika Yohios farsa. Han ville veta om jag verkligen hade lyssnat på skivan. I så fall skulle jag ha förstått hur tekniskt avancerad musiken var och halat upp en klirrande femma i betyg.
Teknisk death metal var det, ja.
Att övning ger färdighet är lika självklart som att färdighet inte ger ett gott omdöme. Det är något man måste komplettera med, precis som att kroppsbyggare måste träna stabiliserande muskler som inte syns på utsidan men som är viktiga för hållningen. Så, låt oss nu ta bort kursiveringen i teknisk death metal och fokusera på musiken i stället.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
