"Stryper är ett band som lockar till sig människor som älskar att hata"
Amerikanska STRYPER är aktuella med senaste albumet "Even the Devil Believes" som är bandets 12:e studioalbum sedan starten 1983. Metalcentrals Henrik Halvardsson fick en pratstund med sångaren och gitarristen Michael Sweet som berättar vad plattans titel egentligen betyder, varför han aldrig gör demos och vad det klassiska STRYPER-soundet består av.
STRYPER har alltid varit lite av en udda fågel på hårdrocks och metalscenen. Men trots att man mötts av stor skepsis framförallt på grund av sin öppet kristna tro och förlöjligats på grund av sina svart/gulrandiga scenkläder rönte man stora framgångar på 1980-talet med hits som “Calling on You”, “Honestly” och “Always There for You”. Den starka kristna tron är fortsatt viktigt för bandet och de gul/svarta scenkläderna hänger ännu med, om än i en något mer modern tappning. Dessutom använder frontmannen Michael Sweet sin Facebook-sida för att dela med sig av sina starka åsikter kring aktuella händelser och politik. Det råder ingen tvekan om att Stryper är ett band som väcker känslor hos många. Den förra plattan från 2018, "God Damn Evil", gjorde en del fans upprörda på grund av albumtiteln. Det var något som bandet tog till sin när de skulle sätta en titel på den nya plattan enligt Michael Sweet.
-Ja, för en del fans blev titeln "God Damn Evil" alltför kontroversiellt så jag ville inte vara alltför våghalsig den här gången. Det är inte så att vi ångrar att vi gav den plattan det namnet, utan vi står för det. Men jag ville ändå ha en titel som var lika kraftfull som uttryck, men inte lika kontroversiell. Vad den betyder? Egentligen två saker. För det första, djävulen tror ju enligt bibeln. Lucifer var ju en ärkeängel som skapades av Gud som sen försökte ta över himlen men förpassades ner till jorden och där blev djävulen. Så på det sättet tror han ju för han vet vad som hände i början och han vet vad som sker i slutet. Men bara för att djävulen tror, innebär inte det att han är troende och han lever inte som en troende. Här kommer den andra delen in kring vad albumtiteln syftar på. En hel del människor påstår att de är kristna, men när det väl kommer till kritan så är de inte det. För man ser hur de lever sina liv och de lever inte som Kristus förespråkar. Så man måste ifrågasätta om de verkligen tror.
Innan plattan släpptes pratade du ofta om vikten av att bibehålla det klassiska STRYPER-soundet. Vad exakt innebär det?
-Utan tvekan hur vi lät på skivorna "The Yellow and Black Attack" (1984), "Soldiers Under Command" (1985), "To Hell with the Devil" (1986) och även till viss del på "In God We Trust" (1988) även om soundet på den plattan är lite för överproducerat och polerat för min smak. De är de klassiska albumen. De har det klassiska Stryper-soundet: gitarrtonen, produktionen, sångljudet, sättet och stilen som vi skrev låtarna på där metal möter melodi. Men ta tillexempel "Against The Law" (1990). Den plattan var något helt annat och tog oss i en helt annan riktning musikaliskt. Den känns mer som en klassisk Van Halen-platta. Missförstå mig rätt, det är en kanonplatta, som låter toppenbra, med bra låtar, men det är inte klassiskt STRYPER. Våra senaste album som "No More Hell to Pay" (2013), "Fallen" (2015), "God Damn Evil" (2018) och nu "Even the Devil Believes" (2020) fortsätter i den klassiska STRYPER-andan med det klassiska soundet tycker jag.
Varför är det så viktigt för er?
-När ett band blir framgångsrikt med ett väldigt unikt sound så är det viktigt att man håller sig till det. Ta tillexempel bandet BOSTON, som jag hade äran att få vara del av under några år. De har ett väldigt unikt sound, med en gitarrton som man känner igen direkt när man hör deras musik. Tänk om de skulle ändra på det en dag. Deras fans skulle inte känna igen sig och det skulle innebära en dödsstöt för vilket band som helst. Därför är det är viktigt för oss att fortsätta bygga på vad folk förväntar sig att få höra. Man må älska eller hata oss, men vi har ett väldigt unikt sound.
När jag lyssnade på öppningsspåret "Blood From Above", och försökte ta till mig känslan i musiken kändes den väldigt arg. Var du arg när den skrevs?
-Ja, men det intressanta med det här albumet är att det faktiskt skrevs före Corona-viruset bröt ut och inte under tiden. Jag skrev den i december ifjol men texterna är väldigt träffsäkra kring det som händer just nu. De är väldigt enkla och handlar egentligen om ämnen man hört förr, men de är väldigt träffsäkra. Jag är en kille som ...bara för att jag är kristen så förväntar sig många människor att jag ska vara väldigt timid och inte ha en stark röst eller åsikt. Personligen tycker jag att det ska vara tvärtom: Som kristen bör man en starkare åsikt och röst. Så länge man gör det med respekt och integritet så ska man kunna vara passionerad kring det som man tror på, men även det som man inte tror på. Ta exempelvis låten "Wap" med Cardi B. Här arbetar vi med att få till jämställdhet mellan kvinnor och män med lika lön och större respekt. Så släpps den låten och går upp på topplistans första plats. Det innebär att folk som protesterar på gatorna för ökad jämställdhet köper den låten. Det är stort hyckleri tycker jag. Varje dag uttrycker jag mig själv på min Facebook-sida kring saker som jag brinner för. Ibland tar folk illa vid sig.
När jag lyssnade igenom skivan fick jag verkligen känslan av att du ville berätta om världen som brann mitt under denna globala pandemi, men också om allt det positiva som finns trots allt.
-Ja, men som sagt började jag skriva alla låtar två veckor innan jul och hade allt klart några dagar före jul. Sen skickade jag vidare materialet till de andra i bandet som började lära sig låtarna under en veckas tid. Efter det flög de hit till Massachusetts där jag bor där vi repade under två veckors tid i mitt hus. Vi spenderade ungefär en dag per låt innan vi gick in i studion och la grunderna som körsång, kompgitarr, bas, trummor, kör och keyboards. Det tog oss två veckor ungefär. I den vevan, i början av februari, började vi höra nyheterna om de första Corona-fallen i USA. Sen åkte vi till Mexiko för en spelning och i slutet av februari och då hade pandemin spridit sig över hela världen. Då la jag min sång och alla sologitarrer. Oz (Fox) spelade in sina solon hos sig och jag arbetade på samma sätt hemma hos mig med mina gitarrsolon och sång. Efter det gjorde vi mixningen över nätet vilket gick bra. Kanske till och med bättre än det gjort tidigare.
Väldigt "old school" alltså där ni repar innan skivinspelningen. Det känns som att alltfler spelar in sina album genom at dela filer från olika delar av världen.
-Ärligt talat, man ska aldrig säga aldrig, men jag skulle aldrig spelat in en platta i sin helhet där alla sitter på sitt håll och bara delar filer Jag kan höra direkt när musik är inspelad på det sättet. Det finns något speciellt man får ifrån att vistas i samma rum och när man arbetar med låtarna tillsammans. Skillnaden hörs inte nödvändigtvis i soundet utan återfinns mer i det personliga; vi har kul, vi skrattar, vi skämtar och det lyser igenom i låtarna tycker jag.
Du berättade att du arbetade fram låtarna själv till detta album. Hur mycket av originalidéerna på dina demos finns kvar i jämförelse med hur de låter på skivan?
-Först och främst, jag gör inte demos per se utan jag har ett program som jag använder som heter EzDrummer. Jag skapar mina gitarriff och när jag har dem så försöker jag hitta en trumloop som passar till låten. Där bygger jag låtens struktur med intro, verser, bryggor och refränger. Därefter nynnar jag melodin och spelar min gitarr till trumkompet genom en Bluetooth-högtalare och spelar in allt på min mobiltelefon. Det är väldigt enkelt gjort men det är det som jag skickar till killarna i bandet. Så jag gör inga demos där jag måste lägga, bas, gitarrer, sång med mera. Förr var man tvungen att göra dem för att få ett skivkontrakt. Skulle ett skivbolag vilja ha demos från oss idag för att kunna erbjuda oss ett skivkontrakt så hade vi tackat nej till kontraktet. Jag vill inte verka svår utan jag har mina orsaker. Förr la vi även väldigt mycket tid på att göra demos. Att få dem perfekta. Men vi lyckades aldrig återfå den rätta känslan på plattorna som vi hade på demoversionerna. De är ett slöseri med både tid och energi.
När jag lyssnar på en låt som "How To Fly" så sticker den ut lite bland de andra låtarna som känns mer som klassiskt STRYPER. Det är en klassisk fråga men hur vet du vilka låtar som är exempelvis till ett soloalbum, en LYNCH/SWEET-platta, eller till STRYPER?
-Jag får ofta den frågan, men jag vet faktiskt inte. Mitt sätt att arbeta är att bara skriva när det är dags att göra en platta. Jag tänker inte för mycket och anpassar mig utan jag gör det bara. Jag sätter mig ner och skriver och om jag gillar det så arbetar jag vidare på låten. Känns det inget vidare så lägger jag idéen på hyllan. Men huvudsakligen försöker jag inte tänka på om det är en STRYPER låt eller kanske en låt för en soloplatta. "How To Fly" har en del sagt att den känns mer som något från en av mina soloplattor. Men sen har du låtar som "Son of Man" eller "Better Part of Me" från mina soloplattor som vissa tycker låter som något från en STRYPER platta. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga! (skratt!). Jag har en väldigt bred smak när det kommer till musik. Jag älskar inte bara de klassiska metalbanden som JUDAS PRIEST, IRON MAIDEN och SCORPIONS, men också CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL, ELO, BEE GEES och JOURNEY. Det finns så många band som jag älskar och jag tror att det skiner igenom i mina låtar. Jag skriver ju den mesta delen av STRYPERs låtar så givetvis så kommer det att bli likheter och stilar smälter ihop.
Det här är första albumet med basisten Perry Richardson som de flesta känner igen från bandet FIREHOUSE. Vad bidrar han till "Even the Devil Believes" och till bandet generellt?
-Han bidrar med många fina cigarrer! (skratt!). Nej, han bidrar med ett leende, en dånande bas och vacker sång. Han är en fantastisk musiker, men viktigare en fantastisk människa. Han för med sig stabilitet till bandet och en fräsch och ny anda som vi inte hade under en tid. Han hjälper oss att ha roligt igen.
Är det ett plus att han haft en egen lång och framgångsrik karriär innan han blev er basist?
-Ja. Han är verkligen en professionell och erfaren musiker. Vi växte också upp med samma typ av musik vilket är ett plus. Han älskar exempelvis JUDAS PRIEST och vi har mycket gemensamt musikaliskt. Han var också ett STRYPER-fan och brukade gå på konserter och se oss.
Ni startade redan 1983 och tre av dagens fyra medlemmar tillhör bandets klassiska lineup. Hur har ni lyckats att hålla ihop som band när så många andra inte gör det?
-Vi har en passion, och det är att vi älskar musik. Vi gillar fortfarande varandra och trivs i varandras sällskap och jag tror att det lyser igenom i det vi gör. Det kanske kommer en dag när det ändras, men ännu så länge har Stryper haft en uthållighet och mäktat med att fortsätta och på en väldigt hög nivå. Det också utan att kompromissa med vilka vi är. Jag är väldigt tacksam för det.
När vi pratar om bandmedlemmar måste jag också fråga om gitarristen Oz Foxs hälsa. Läkare fann två tumörer i hans kropp för två år sedan vilket ledde till flera medicinska ingrepp. Hur mår han idag?
-Han mår bra. Han var med under hela inspelningen och jobbade och hängde med oss. Vi uppskattar verkligen allas goda tankar och böner.
Flertalet band från er era har inte velat släppa ny musik på grund av Corona-pandemin och bristen på möjligheterna att turnera och supporta ett album. Var det också något som ni funderade kring?
-Nej, vi hade allt planerat från början och fullföljde planen. Till och med när vi kom tillbaks från Mexiko i februari och saker började urarta så körde vi på. I maj kontaktade vi vårt skivbolag Frontiers Records och frågade vad de tyckte att vi skulle göra. Deras ursprungliga idé var att släppa plattan i oktober, men nu ville de släppa det en månad tidigare. Det överraskade oss lite. Vi trodde att de skulle vilja släppa det mot slutet av året faktiskt på grund av situationen. Kanske till och med i början av nästa år. Jag måste säga att det här året har känts som STRYPERs kanske mest hektiska någonsin. Efter att vi spelat in videos till "Do Unto Others" och "Divivder" så gick vi in i studion och spelade in två livealbum som kommer att finnas tillgängliga inom kort. Det första blir en liveversion av hela vårt nya album "Even the Devil Believes". Det blir det första och enda gången som du kommer att kunna höra samtliga låtar från nya skivan live. Sen spelade vi även in "To Hell With the Devil" och samtliga låtar på den. Liveversionen av "Even the Devil Believes" hoppas jag att vi släpper inom 4–6 veckor. Det ser jag som fullt möjligt. "To Hell With the Devil" finns tillgängligt efter nyår. Troligtvis i februari eller mars. Sen har vi även ett akustiskt album som vi ska släppa framöver. Jag är tillika ganska säker på att vi också kommer att starta arbetet med en ny STRYPER platta i januari 2022 med sikte på lansering i slutet av det året.
Du är ju känd för att ha egna projekt och projekt med andra musiker. Hur ser det närmaste året ut på den fronten?
-Jag och Tracii Guns från L.A. GUNS har ett projekt som heter SUNBOMB. Jag spelar in min sång just nu och det ska vara klart inom en vecka. Efter det ska jag arbeta med en platta som heter "Reborn" och som vi släppte med STRYPER 2005. Skivan var egentligen tänkt som min soloplatta och jag ska göra om delar på den och släppa den på nytt. Det blir ett litet trevligt projekt där jag nog enbart trycker mellan 500–750 vinylskivor och cds. Efter nyår startar jag upp ett nytt projekt med Joel Hoekstra från WHITESNAKE och Nathan James från INGLORIOUS. Sen ska jag spela in ett nytt soloalbum och efter det ska STRYPER turnera i Australien . Men det får vi se hur det går med. Efter det ska jag påbörja ytterligare en SWEET/LYNCH platta med George Lynch från LYNCH MOB och DOKKEN. Vidare har jag ett projekt med producenten Alessandro Del Vecchio för Frontiers mot slutet av 2021. Det är galet! Det är lite luddigt men jag föredrar att vara aktiv än det motsatta. Jag är tacksam och jag tar det inte för givet, aldrig någonsin.
Det låter som ett otroligt fullspäckat schema. Hur hinner du med allt?
-Jag älskar det jag gör! Jag skulle faktiskt vilja göra mer för jag älskar att arbeta med musik varje dag i mitt liv. Jag anser mig vara en lyckligt lottad man och jag är oerhört tacksam att jag fortfarande kan leverera. Många vänner och kollegor i musikbranschen kan det inte längre av olika skäl så jag är lyckligt lottad.
Ni har en ganska diger samling med album och låtar efter 37 år. Många artister tycker att det är svårt att flytta på gamla klassiker för att få plats med nya låtar i sina liveset. Vilka låtar från "Even the Devil Believes" tror du skulle passa in bredvid era mest klassiska låtar på en setlista?
-Oj! Det är så många! Men om jag ska plocka ut några.... Definitivt "Do Unto Others". Jag tror att den kommer att bli ett stående inslag i våra liveshower framöver. Utöver det måste jag säga "Divider". Den är en stor favorit bland fansen har jag märkt och vi ska inkludera den på vår setlista. Sen kanske jag plockar in någon mer otippad låt som "Let Them In", kanske titelspåret "Even the Devil Believes", eller "For God & Rock ´N´ Roll". Den kan jag helt säkert se fansen sjunga med i och den borde funka bra live. Vi får se. Det knepiga för oss är att vi har såpass mycket musik och vi kan bara få plats med kanske 16–18 låtar varje kväll. Det är tufft att klämma in alla låtar.
Finns det någon bra lösning på det angenäma problemet egentligen? Det känns som många större hårdrocks och metalband från 1980-talet kämpar med samma sak.
-Kanske vi kan göra som CHEAP TRICK gör? De spelar en helt ny setlista varje kväll. Men då krävs det att man kommer väl förbered givetvis.
Ni verkar vara ett band som lägger ned mycket tid på detaljer. Är ni lika noggranna när det kommer till livegig och förberedelser?
-Ja, vi är ett band som gillar att repa. Vi repar minst en hel vecka med hela vår scenproduktion på plats inför en turné. I tillägg till det så repar var och en av oss hemma under 2–4 veckors tid också.
Du nämnde Judas Priest tidigare som ett favoritband som ni alla delar och låten "Blood From Above" fullkomligen "stinker" av JUDAS PRIEST. De fyllde 51 år som band. Tror du att STRYPER kan ha samma långa karriär som dem?
-Jag tror och hoppas det, men man vet aldrig. Vi har hållit på 37 år som band, så 14 år till? Jag tror att det är definitivt genomförbart. Jag är 57 år nu, men om jag tar hand om mig själv och har hälsan så absolut.
När den dagen kommer då ni faktiskt lägger av, hur skulle ni vilja bli ihågkomna?
-Som ett band som aldrig kompromissade, som ett band som var troget gentemot vår övertygelse och aldrig avvek från vilka vi var. Vi höll riktningen och höll fast vid det vi trodde på och var ärliga. Med det hoppas jag även att även de som inte kanske gillar oss och vår musik åtminstone kan respektera oss. Vi har väldigt trogna fans, men samtidigt är Stryper ett band som lockar till sig människor som älskar att hata. Jag läser alla dessa hemska kommentarer som personer skrivit på exempelvis vår Youtube-kanal och jag undrar vad de ens gör där? Det finns en massa band vars musik jag personligen inte gillar, men jag har aldrig gått in på någon av deras sociala media kanaler och skrivit något negativt. Det förvånar mig att de här människorna har den tiden att göra det och att det är så de väljer att leva sina liv. Men de kommer aldrig att stoppa oss. Vi har hängt med i 37 år och vi kör fortfarande på och ingen annan kan ändra på det.
/Henrik Halvardsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
