Madam X:s debutalbum ”We Reserve The Right” fyllde 35 år
I december 1984 släppte det amerikanska bandet MADAM X sin debutplatta ”We Reserve The Right”. I Sverige togs skivan och särskilt singeln ”High In High School” emot extremt väl och blev en succé. Än idag åtnjuter bandet och låten något av en kultstatus på våra breddgrader. Detta blev inte minst uppenbart när MADAM X gjorde en bejublad comebackspelning 2014 på Sweden Rock Festival inför 12,000 i publiken. Metalcentrals Henrik Halvardsson fick en lång pratstund med bandets sångare Bret Kaiser och basisten Chris Doliber som berättade hur skivan tog form, några välkända gästartister och en gangster liknande skivbolagschef.
Själva historien om MADAM X tar sin början i Detroit under tidigt 1980-tal. Efter några ändringar i både bandnamn och medlemmar flyttade bandet till New York. 1982 träffar de sångaren Bret Kaiser som erbjuds en plats i bandets jämte basisten Chris Doliber, trummisen Roxy Petrucci och gitarristen Maxine Petrucci. Under två års tid kuskade de runt hela USA och spelat på varenda sylta man kunde tänka sig. Målet var att sakta men säkert bli bättre som band.
Chris: Vi spelade sex dagar i veckan, kanske 3-4 set per kväll. Vi hade 10 dagar ledigt runt jul och nyår, det var allt. Resten av tiden spelade vi.
Bret: Chris hade redan då en klar idé om att bandet skulle både se ut och agera som vi vore ett stort och framgångsrikt band. Vi spelade på klubbar men hade den största lastbilen med den största PA-anläggningen och ljusriggen. Det hände ibland att vår lastbil var större än de ställen vi spelade på! (skratt!).
Hur såg er setlista ut på den tiden?
Chris: Vi var ett coverband till en början och spelade låtar med bland andra DEF LEPPARD, JUDAS PRIEST, ACCEPT, OZZY OSBOURNE och KISS. Jag minns att vi även gjorde en grym och blytung version av MONTROSES ”Rock Candy”! Men vi spelade obskyra låtar, inte hitsen. Vi spelade Inte tillexempel ”Unchained” med VAN HALEN utan ”Loss Of Control”. Bret, minns du att vi även spelade ANVILS ”Metal On Metal”! (skratt!).
Bret: Allt eftersom tiden gick så började vi skriva mer och mer eget material. Det fina då var att vi kunde testa våra nya låtar direkt på en livepublik och få deras feedback. Våra egna låtar blev också bättre med tiden. De första var ok, men de senare var grymma. Chris skrev verkligen låtar som på ett löpande band. Jag minns att det var framförallt tre låtar som vi jobbade med ganska tidigt på våra turnéer. De hette ”B&E”, ”Breakin´ Out” och ”Trigger”.
Chris. Ja, den sista tiden innan vi fick skivkontraktet spelade vi mest våra egna låtar och bara några enstaka covers.
Bret: Det var då vi insåg att efter två års turnerande praktiskt taget non-stop och med bra egna låtar i bagaget, att det var dags att åka till Los Angeles och bli sajnade. Sagt och gjort, i mars månad 1984 drog vi västerut.
Chris: Vi var väldigt naiva. Vi trodde att vi skulle kunna åka dit och få ett skivkontrakt direkt. Vi tyckte ju att vi förtjänade det!
Chris: Vi var ett coverband till en början och spelade låtar med bland andra DEF LEPPARD, JUDAS PRIEST, ACCEPT, OZZY OSBOURNE och KISS. Jag minns att vi även gjorde en grym och blytung version av MONTROSES ”Rock Candy”! Men vi spelade obskyra låtar, inte hitsen. Vi spelade Inte tillexempel ”Unchained” med VAN HALEN utan ”Loss Of Control”. Bret, minns du att vi även spelade ANVILS ”Metal On Metal”! (skratt!).
Bret: Allt eftersom tiden gick så började vi skriva mer och mer eget material. Det fina då var att vi kunde testa våra nya låtar direkt på en livepublik och få deras feedback. Våra egna låtar blev också bättre med tiden. De första var ok, men de senare var grymma. Chris skrev verkligen låtar som på ett löpande band. Jag minns att det var framförallt tre låtar som vi jobbade med ganska tidigt på våra turnéer. De hette ”B&E”, ”Breakin´ Out” och ”Trigger”.
Chris. Ja, den sista tiden innan vi fick skivkontraktet spelade vi mest våra egna låtar och bara några enstaka covers.
Bret: Det var då vi insåg att efter två års turnerande praktiskt taget non-stop och med bra egna låtar i bagaget, att det var dags att åka till Los Angeles och bli sajnade. Sagt och gjort, i mars månad 1984 drog vi västerut.
Chris: Vi var väldigt naiva. Vi trodde att vi skulle kunna åka dit och få ett skivkontrakt direkt. Vi tyckte ju att vi förtjänade det!
Det ironiska är väl att det gick väldigt bra för er och väldigt snabbt ändå när ni väl var på plats?
Bret: Vi fick ganska omgående en spelning på en söndag om jag inte missminner mig, på klassiska ”Madame Wongs”. Där fanns en kvinna vid namn Lucy Forbes i publiken. Hon tyckte vi var otroliga och tog med oss till legendariska ”Rainbow Bar & Grill. Vi stövlade in där utan att ha bytt om från giget.
Chris: Ja, vi såg ut som ufon i våra scenkläder, make-up och enorma hår! (skratt!) Vi hamnade i samspråk med Bob Streak från Jet Records som fick vårt promo-kit. Det finns faktiskt ytterligare en kul historia länkat till den här kvällen. Efter att vi lagt ner MADAM X några år senare köpte jag en nattklubb som jag drev. Jag bokade Gilby Clarke från GUNS ´N´ ROSES med band för ett gig. Vi pratade efter spelningen och han frågade om jag kom ihåg honom? Jag sa ”Javisst! Du var ju medlem i GUNS ´N´ ROSES”! Han sa nej: ”Jag var ljudteknikern på ”Madame Wongs” den kvällen när ni spelade där”!
Bret: Vi fick ganska omgående en spelning på en söndag om jag inte missminner mig, på klassiska ”Madame Wongs”. Där fanns en kvinna vid namn Lucy Forbes i publiken. Hon tyckte vi var otroliga och tog med oss till legendariska ”Rainbow Bar & Grill. Vi stövlade in där utan att ha bytt om från giget.
Chris: Ja, vi såg ut som ufon i våra scenkläder, make-up och enorma hår! (skratt!) Vi hamnade i samspråk med Bob Streak från Jet Records som fick vårt promo-kit. Det finns faktiskt ytterligare en kul historia länkat till den här kvällen. Efter att vi lagt ner MADAM X några år senare köpte jag en nattklubb som jag drev. Jag bokade Gilby Clarke från GUNS ´N´ ROSES med band för ett gig. Vi pratade efter spelningen och han frågade om jag kom ihåg honom? Jag sa ”Javisst! Du var ju medlem i GUNS ´N´ ROSES”! Han sa nej: ”Jag var ljudteknikern på ”Madame Wongs” den kvällen när ni spelade där”!
Hur som helst, dagen efter vi träffat Bob Streak ringde jag vår bokare och han undrade om jag visste vem Don Arden var? Jag hade ingen aning, men fick det förklarat för mig att det var skivbolaget Jet Records grundare och chef. Mannen som varit manager åt bland andra BLACK SABBATH och ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA. Han ville träffas så jag och Bret åkte dit och han presentade sig. På torsdag samma vecka hade vi en spelning på ”The Troubaduor” och Arden tog med sig alla sina anställda för att se oss spela. Efter giget satt vi i vårt omklädningsrum när Arden stövlade in och förkunnade att han älskade bandet. Han sa: ”Alla era bekymmer är över”!
Två veckor att ni anlänt till Los Angeles så hade ni blivit lovade ett skivkontrakt. Det var snabbt jobbat!
Chris: Ja, att få ett skivkontrakt var som julafton för oss! Jet Records var det första skivbolaget som vi visade upp oss för oss och de ville sajna oss ganska omgående. Vi hade inte visat upp oss för något bolag tidigare. Det blev som två helt olika världar för oss. När vi turnerat tidigare brukade vi överleva på salta kex med smör, eller vad klubbägarna bjöd oss på innan spelningarna. Om vi åt på restauranger hade vi med oss gömda plastpåsar som vi proppade fulla med mat som vi kunde äta de följande dagarna. Ibland fick vi sova i vår turnélastbil eller under den. Så illa var det. Efter att vi skrivit på kontraktet i april fick vi bo på Hyatt Regent på Sunset Strip i Los Angeles. Där fanns det pool och vi åt Filet Mignon och drack champagne praktiskt taget varje kväll! Vi älskade det! Vi var så unga och ”gröna” i branschen och hade ingen idé att det var vi som betalade för all extravagans. Alla band på den här tiden hade samma deal; alla saker du fick, alla hotell och resor var ett förskott som du sen skulle betala tillbaka till skivbolaget plus ränta med dina intäkter från skivförsäljningen. Vi hade ingen aning om det! Vi trodde vi hade en massa pengar!
Vem var er manager under den här perioden? Vem hjälpte er att förhandla fram ert kontrakt?
Bret: Vi hade ingen manager, bara en bokningsagent. Vi var så unga! Vår manager blev Don Arden som även var skivbolagschefen. Snacka om intressekonflikt! Normalt går en manager till skivbolaget och kämpar för bandet och ber om det ena och det andra. Men inte här. Don ville givetvis hålla bolagets utgifter nere.
Bret: Vi hade ingen manager, bara en bokningsagent. Vi var så unga! Vår manager blev Don Arden som även var skivbolagschefen. Snacka om intressekonflikt! Normalt går en manager till skivbolaget och kämpar för bandet och ber om det ena och det andra. Men inte här. Don ville givetvis hålla bolagets utgifter nere.
Kunde ni inte ha varit tuffare under förhandlingarna av kontraktet? Ställt krav?
Bret: Vi hade tillräckligt med våra egna interna bråk! (skratt!). Skämt åsido, vi ville inte bråka med Arden. Han berättade en massa hårresande historier för oss. En gång hade han hängt en snubbe ut för ett fönster, hängt en filt över huvudet på honom och tryckt en häftapparat mot personens ansikte och skrikit ”Du har stulit från mig!”. En annan berättelse som han delade med oss var om bandet SMALL FACES. Don var deras manager men en annan kille försökte ta över dem som manager så Arden gick ner till studion där bandet spelade in en platta och den andra killen var där så Don drog ut honom ur byggnaden, band fast honom i ett träd och slog sönder hans knän! Killen var en gangster! En riktig gammeldags gangster! Han körde en Rolls Royce och rökte cigarrer. Vi vågade inte bråka med honom!
Chris: Vi hade jobbar så länge och så hårt att nå dit vi befann oss så vi ville inte sumpa vår möjlighet. Jag berättade inte ens för min familj om skivkontraktet i rädsla av att det skulle skita sig. Först när vi skrivit under så berättade jag det.
Bret: Vi hade tillräckligt med våra egna interna bråk! (skratt!). Skämt åsido, vi ville inte bråka med Arden. Han berättade en massa hårresande historier för oss. En gång hade han hängt en snubbe ut för ett fönster, hängt en filt över huvudet på honom och tryckt en häftapparat mot personens ansikte och skrikit ”Du har stulit från mig!”. En annan berättelse som han delade med oss var om bandet SMALL FACES. Don var deras manager men en annan kille försökte ta över dem som manager så Arden gick ner till studion där bandet spelade in en platta och den andra killen var där så Don drog ut honom ur byggnaden, band fast honom i ett träd och slog sönder hans knän! Killen var en gangster! En riktig gammeldags gangster! Han körde en Rolls Royce och rökte cigarrer. Vi vågade inte bråka med honom!
Chris: Vi hade jobbar så länge och så hårt att nå dit vi befann oss så vi ville inte sumpa vår möjlighet. Jag berättade inte ens för min familj om skivkontraktet i rädsla av att det skulle skita sig. Först när vi skrivit under så berättade jag det.
Ok, ni blir lovade ett skivkontrakt, vad hände sen?
Chris: Vi hade gig inbokade så vi åkte ut på turné igen. Vi hade 2,000 dollar på fickan när vi kom till Los Angeles och när vi åkte därifrån två veckor senare hade vi typ 36 dollar kvar. Det var inte tillräckligt för att ta oss till Phoenix, Arizona där vi hade vårt nästa gig så klubbägaren fick skicka oss bensinpengar! (skratt!”). En månad senare när vi var i Wichita Falls, Texas, ringde Don Arden och sa: ”Nu är det dags för er att skriva på skivkontraktet! Jag har bokat ett flyg! Kom hit och börja jobba på plattan!”. Så det gjorde vi. Det första vi gjorde när vi kom tillbaka till Los Angeles var att spela in ”Metal In My Veins” till filmen ”Grandview, USA” med bland andra Jamie Lee Curtis och Patrick Swayze. Tyvärr ratades låten av filmproducenterna som tyckte den var för hård.
Chris: Vi hade gig inbokade så vi åkte ut på turné igen. Vi hade 2,000 dollar på fickan när vi kom till Los Angeles och när vi åkte därifrån två veckor senare hade vi typ 36 dollar kvar. Det var inte tillräckligt för att ta oss till Phoenix, Arizona där vi hade vårt nästa gig så klubbägaren fick skicka oss bensinpengar! (skratt!”). En månad senare när vi var i Wichita Falls, Texas, ringde Don Arden och sa: ”Nu är det dags för er att skriva på skivkontraktet! Jag har bokat ett flyg! Kom hit och börja jobba på plattan!”. Så det gjorde vi. Det första vi gjorde när vi kom tillbaka till Los Angeles var att spela in ”Metal In My Veins” till filmen ”Grandview, USA” med bland andra Jamie Lee Curtis och Patrick Swayze. Tyvärr ratades låten av filmproducenterna som tyckte den var för hård.
Vad var nästa steg i processen när ni väl var på plats?
Bret: Vi hade 5–6 låtar redan skrivna och skivbolaget ville ha 5–6 låtar till så vi började skriva mer material. Vi tillbringade 30 dagar i Burbank Studio Centre under maj och juni månad med att skapa nya låtar. Normalt skrev vi 2-3 låtar i stöten och sen spelade vi in dem i en studio väldigt snabbt och enkelt så vi kunde spela upp dem för Don och hans kollegor.
Bret: Vi hade 5–6 låtar redan skrivna och skivbolaget ville ha 5–6 låtar till så vi började skriva mer material. Vi tillbringade 30 dagar i Burbank Studio Centre under maj och juni månad med att skapa nya låtar. Normalt skrev vi 2-3 låtar i stöten och sen spelade vi in dem i en studio väldigt snabbt och enkelt så vi kunde spela upp dem för Don och hans kollegor.
Hur mycket la sig skivbolaget i själva produkten, det vill säga valet av låtar och dess sound?
Bret: Vi träffade Pat Siciliano och Arden från skivbolaget praktiskt taget dagligen. Speciellt som sagt under perioden när vi skrev nya låtar och gjorde enkla demos. De låtar som vi hade redan hade vi utvecklat när vi spelade dem live framför en publik. Don Arden ville ha ”gulligare låtar” som han sa, så vi skrev ”gulligare låtar”.
Bret: Vi träffade Pat Siciliano och Arden från skivbolaget praktiskt taget dagligen. Speciellt som sagt under perioden när vi skrev nya låtar och gjorde enkla demos. De låtar som vi hade redan hade vi utvecklat när vi spelade dem live framför en publik. Don Arden ville ha ”gulligare låtar” som han sa, så vi skrev ”gulligare låtar”.
Vilka låtar hade ni färdigskrivna till skivan och vilka skrevs senare?
Bret: De som vi hade redan var ”Dirty Girls”, ”High In High School”, ”Cats Got Your Tongue”, ”Stand Up And Fight”, ”Metal In My Vains”…. Resten skrevs speciellt till plattan. Vi hade kanske totalt 30-40 låtar totalt som vi valde mellan under hela den här processen.
Bret: De som vi hade redan var ”Dirty Girls”, ”High In High School”, ”Cats Got Your Tongue”, ”Stand Up And Fight”, ”Metal In My Vains”…. Resten skrevs speciellt till plattan. Vi hade kanske totalt 30-40 låtar totalt som vi valde mellan under hela den här processen.
Kändes det som att ni hade ert sound och era favoritlåtar medan Jet Records ville göra er lite mer ”poppiga”?
Bret: Don Arden ville ha ett kommersiellt och ”gulligt” sound, utan tvekan. Han var chefen så var det bara. Vi var inte överens hela tiden och bandet var frustrerade på skivbolaget och Don emellanåt. Vi gick tillbaka till hotellet och svor och ventilerade. Men återigen: vi ville inte sumpa den chans som vi fått.
Bret: Don Arden ville ha ett kommersiellt och ”gulligt” sound, utan tvekan. Han var chefen så var det bara. Vi var inte överens hela tiden och bandet var frustrerade på skivbolaget och Don emellanåt. Vi gick tillbaka till hotellet och svor och ventilerade. Men återigen: vi ville inte sumpa den chans som vi fått.
Omslaget då? Bestämda skivbolaget allt där?
Chris! Ja! Och allt utom just det omslaget hade varit bra! (skratt!”).
Bret: Omslagsbilden kom från en fotosession som vi hade gjort tidigare och ratat!
Chris: Det stämmer. Vi tog fotona i Houston, Texas. Vi hatade resultatet så vi sa tack, men nej tack. Fotografen skickade dem ändå till Jet Records som älskade dem.
Bret: De fick jobba hårt med det omslaget! De retuscherade bort Chris högra arm och la till mörka ringar under ögonen för att han skulle se mer ut som ett monster. De tog även bort hår från hans skrev! (skratt!”). Det man kan se om man tittar noga. Både Chris´ och Maxines hår retuscherades bort en del, högst upp. Det syns genom det röda ljuset. Mitt hår ser ut att vara längre på den ena sida! (skratt!”).
Chris: Livebilderna på baksidan blev vår räddning! De togs av fans som givit dem till oss. Bolaget undrade om vi hade några livebilder så vi gav dem en hög och de valde ut de som de gillade.
Chris! Ja! Och allt utom just det omslaget hade varit bra! (skratt!”).
Bret: Omslagsbilden kom från en fotosession som vi hade gjort tidigare och ratat!
Chris: Det stämmer. Vi tog fotona i Houston, Texas. Vi hatade resultatet så vi sa tack, men nej tack. Fotografen skickade dem ändå till Jet Records som älskade dem.
Bret: De fick jobba hårt med det omslaget! De retuscherade bort Chris högra arm och la till mörka ringar under ögonen för att han skulle se mer ut som ett monster. De tog även bort hår från hans skrev! (skratt!”). Det man kan se om man tittar noga. Både Chris´ och Maxines hår retuscherades bort en del, högst upp. Det syns genom det röda ljuset. Mitt hår ser ut att vara längre på den ena sida! (skratt!”).
Chris: Livebilderna på baksidan blev vår räddning! De togs av fans som givit dem till oss. Bolaget undrade om vi hade några livebilder så vi gav dem en hög och de valde ut de som de gillade.
Artisten och musikern Rick Derringer blev plattans producent. Ett något märkligt val kan tyckas. Var det Dons idé?
Chris: Ja, han var skivbolagets val. Vi själva hade nog valt mellan Michael Wagener, Spencer Proffer eller Beau Hill. Men jag var ett fan av Derringer faktiskt. Jag gillade hur han skrev låtar och spelade gitarr.
Bret: Vem gillar inte låten ”Rock And Roll Hoochie Koo" (skratt!)? I slutändan var vi helt ok med Rick Derringer som producent faktiskt.
Vilken typ av producent var han? Det finns ju de som exempelvis vill ändra och bestämma allt.
Chris: Han satt med under de dagar då vi repade och strukturerade låtarna och började snabbt tycka till. Bland annat var han noga med att låtarna inte skulle vara för långa. De skulle helst inte vara längre än tre och en halv minut. Intron tillexempelvis, skulle vara korta och snärtiga. Ta ”High In High School”. Originalversionen hade ett mycket längre intro innan Rick kom in i bilden. Han var duktig på att hitta och skruva på små detaljer i låtarna.
Bret: Många av våra låtar hade utformats framför en livepublik vilket avspeglades i hur de lät och hur de var strukturerade. Som Chris sa, Derringer var mest inne på att ”ta bort det här” och ”korta ner den här delen”. Han var duktig på att forma låtarna. Men det handlade inte om några större förändringar kring riff, refränger eller texter vad jag kan påminna mig om. Han var ju gitarrist själv och visste och accepterade att vi var ett gitarrdrivet band. Vårt skivbolag ville dock ha ett kommersiellt sound. Givetvis hade Rick det i huvudet när han producerade. I slutändan var Rick anställd av Don så det Don ville han fick han också.
Chris: Han satt med under de dagar då vi repade och strukturerade låtarna och började snabbt tycka till. Bland annat var han noga med att låtarna inte skulle vara för långa. De skulle helst inte vara längre än tre och en halv minut. Intron tillexempelvis, skulle vara korta och snärtiga. Ta ”High In High School”. Originalversionen hade ett mycket längre intro innan Rick kom in i bilden. Han var duktig på att hitta och skruva på små detaljer i låtarna.
Bret: Många av våra låtar hade utformats framför en livepublik vilket avspeglades i hur de lät och hur de var strukturerade. Som Chris sa, Derringer var mest inne på att ”ta bort det här” och ”korta ner den här delen”. Han var duktig på att forma låtarna. Men det handlade inte om några större förändringar kring riff, refränger eller texter vad jag kan påminna mig om. Han var ju gitarrist själv och visste och accepterade att vi var ett gitarrdrivet band. Vårt skivbolag ville dock ha ett kommersiellt sound. Givetvis hade Rick det i huvudet när han producerade. I slutändan var Rick anställd av Don så det Don ville han fick han också.
Chris: Minns du att han ville ha med keyboards på vissa låtar men där sa vi nej! Absolut inte! Där var vi väldigt bestämda.
Bret: Vi prövade en massa olika idéer i studion kring vissa av låtarna. Derringer hade en massa bra idéer faktiskt. Ok, en del var väldigt konstiga men många var bra också! (skratt!”). Handklappet på ”Come One, Come All” exempelvis. Där körde vi ner händerna i hinkar fulla med vatten och klappade sen för att få det där speciella ljudet. Det var hans idé. Han föreslog även att vi skulle spela in en cover på hans låt ”Party At The Hotel”. QUIET RIOT hade spelat in SLADE covern ”Cum On Feel The Noize” och blivit framgångsrika så han tyckte väl att det var en bra idé. En dag när vi kom in i studion satt han där och spelade riffet till låten men ingen av oss tände till på idén och då var det slutdiskuterat. I slutändan beslöt vi oss för att bara spela in våra egna låtar på plattan. Generellt tror jag att vi hade den typiska spänningen mellan producent och artist under inspelningen: det finns saker som du vill göra, men producenten håller inte med och då får man bara släppa det. Rick var väldigt öppen och lyssnade på våra förslag och idéer. Samt hade en massa energi och mycket tålamod. Vilket var nödvändigt då han arbetade med oss.
Chris: Ja, vi var ju rena barnen!
Bret: Vi prövade en massa olika idéer i studion kring vissa av låtarna. Derringer hade en massa bra idéer faktiskt. Ok, en del var väldigt konstiga men många var bra också! (skratt!”). Handklappet på ”Come One, Come All” exempelvis. Där körde vi ner händerna i hinkar fulla med vatten och klappade sen för att få det där speciella ljudet. Det var hans idé. Han föreslog även att vi skulle spela in en cover på hans låt ”Party At The Hotel”. QUIET RIOT hade spelat in SLADE covern ”Cum On Feel The Noize” och blivit framgångsrika så han tyckte väl att det var en bra idé. En dag när vi kom in i studion satt han där och spelade riffet till låten men ingen av oss tände till på idén och då var det slutdiskuterat. I slutändan beslöt vi oss för att bara spela in våra egna låtar på plattan. Generellt tror jag att vi hade den typiska spänningen mellan producent och artist under inspelningen: det finns saker som du vill göra, men producenten håller inte med och då får man bara släppa det. Rick var väldigt öppen och lyssnade på våra förslag och idéer. Samt hade en massa energi och mycket tålamod. Vilket var nödvändigt då han arbetade med oss.
Chris: Ja, vi var ju rena barnen!
Bret: Vi får inte glömma ljudteknikern George Tutko. Tutko hade precis avslutat arbetet med en DURAN DURAN platta innan vårt samarbete tog vid. Han var en väldigt trevlig brittisk kille. Tyvärr gick George bort på grund av cancer, men jag pratade faktiskt med honom i samband med vår comeback 2014.
Vart spelades plattan in?
Chris: Själva skivinspelningen skedde på Cherokee Studios i Los Angeles under juni och juli månad. Det var en ganska forcerad process, särskilt med tanke på att vi aldrig spelat in i en studio tidigare. Vi hade totalt 30 dagar på oss att spela in skivan, varav typ en vecka av det var öronmärkt för att mixa plattan. Vi fick inte överskrida budget, det var viktigt.
Chris: Själva skivinspelningen skedde på Cherokee Studios i Los Angeles under juni och juli månad. Det var en ganska forcerad process, särskilt med tanke på att vi aldrig spelat in i en studio tidigare. Vi hade totalt 30 dagar på oss att spela in skivan, varav typ en vecka av det var öronmärkt för att mixa plattan. Vi fick inte överskrida budget, det var viktigt.
Använde ni er av gästartister eller musiker på albumet?
Bret: Vi spelade allt själva på plattan. Det fanns inga inhyrda studiomusiker.
Chris: Något som vi aldrig pratar om, men som vi kanske borde är att Rick Dufay och Jimmy Crespo från AEROSMITH sjöng kör på ”High In High School”, ”Come One Come All”, ja, låtarna med de pampiga körerna.
Bret: Vi spelade allt själva på plattan. Det fanns inga inhyrda studiomusiker.
Chris: Något som vi aldrig pratar om, men som vi kanske borde är att Rick Dufay och Jimmy Crespo från AEROSMITH sjöng kör på ”High In High School”, ”Come One Come All”, ja, låtarna med de pampiga körerna.
Hur hände det? Besökte de studion?
Chris: De var Ricks vänner. Det var inget ovanligt att kända musiker eller andra band besökta oss när vi spelade in. DOKKEN spelade in ett album med Michael Wagener i studion bredvid vår. Vi hängde med dem i ett samlingsrum som fanns i studiokomplexet och spelade videospel som ”Space Invaders” och ”Pac-Man” eller något liknande. Carmine Appice besökte oss också och Robin Zander från CHEAP TRICK.
Bret: Dave Ellefson från MEGADETH tittade in för att visa Derringer en prototyp på en konstig ny gitarr. ”Stealth” hette den.
Chris: De var Ricks vänner. Det var inget ovanligt att kända musiker eller andra band besökta oss när vi spelade in. DOKKEN spelade in ett album med Michael Wagener i studion bredvid vår. Vi hängde med dem i ett samlingsrum som fanns i studiokomplexet och spelade videospel som ”Space Invaders” och ”Pac-Man” eller något liknande. Carmine Appice besökte oss också och Robin Zander från CHEAP TRICK.
Bret: Dave Ellefson från MEGADETH tittade in för att visa Derringer en prototyp på en konstig ny gitarr. ”Stealth” hette den.
Minns ni vilken som var den första låt som ni spelade in för plattan?
Bret: Jag tror faktiskt det var ”High In High School”.
Bret: Jag tror faktiskt det var ”High In High School”.
Kände ni tidigt att det här var en speciell låt?
Chris: Vi spelade in under tre veckor och sen fick vi en vecka till mixningen. Det var ett ruskigt tempo! Jag hade ingen känsla av att det ”här är en singel eller det här är albumspår” utan vi bara skrev och spelade in.
Chris: Vi spelade in under tre veckor och sen fick vi en vecka till mixningen. Det var ett ruskigt tempo! Jag hade ingen känsla av att det ”här är en singel eller det här är albumspår” utan vi bara skrev och spelade in.
Om vi tittar på låtarna som till slut hamnade på albumet, finns det några historier kring dem?
”High In High School”:
Bret: Chris, den skrev du väl på en toalett i Houston? Jag minns att han sittandes på toan skrek till oss: ”Hörrni! Jag har en toppenidé till en ny låt”! (skratt!”).
Chris: Jag kan spela lite gitarr och började spela melodin på refrängen och sjöng texten som följde melodin. Jag minns att jag spelade min idé för bandet under ett soundcheck i Wichita Falls, Texas, där vi var förband till CHEAP TRICK. Det måste ha varit 1983. Vi använde ofta soundcheck för att gå igenom och testa nya låtar. Normalt skrev jag en vers, en brygga och en refräng till mina låtar. På just den här hade jag refrängen klar och kanske lite text och sedan skrev Bret klart texten.
Bret: Chris hade skrivit: ”It's rough, I got it tough, any fool can see. It won't be long till I'm gone and they'll be rid of me. 16 years been bored to tears, what will they make of me”.
Jag skrev nästa vers:
”Wake up, you're late for school. Now that's history. One plus one equals fun. That's math to me. Roamin' the halls without a pass…”.
Det bara föll på plats. Jag skriver aldrig texter om mig själv utan det handlar mer om iakttagelser och händelser. Jag var ju en duktig student under min skoltid men det fanns ju andra som skolkade och ställde till besvär så jag skrev om det. Det intressanta är att texten jag skrev handlar INTE om droger på ett positivt sätt! Jag skriver till och med ”Wake Up”! Men den fick en annan innebörd för många.
”High In High School”:
Bret: Chris, den skrev du väl på en toalett i Houston? Jag minns att han sittandes på toan skrek till oss: ”Hörrni! Jag har en toppenidé till en ny låt”! (skratt!”).
Chris: Jag kan spela lite gitarr och började spela melodin på refrängen och sjöng texten som följde melodin. Jag minns att jag spelade min idé för bandet under ett soundcheck i Wichita Falls, Texas, där vi var förband till CHEAP TRICK. Det måste ha varit 1983. Vi använde ofta soundcheck för att gå igenom och testa nya låtar. Normalt skrev jag en vers, en brygga och en refräng till mina låtar. På just den här hade jag refrängen klar och kanske lite text och sedan skrev Bret klart texten.
Bret: Chris hade skrivit: ”It's rough, I got it tough, any fool can see. It won't be long till I'm gone and they'll be rid of me. 16 years been bored to tears, what will they make of me”.
Jag skrev nästa vers:
”Wake up, you're late for school. Now that's history. One plus one equals fun. That's math to me. Roamin' the halls without a pass…”.
Det bara föll på plats. Jag skriver aldrig texter om mig själv utan det handlar mer om iakttagelser och händelser. Jag var ju en duktig student under min skoltid men det fanns ju andra som skolkade och ställde till besvär så jag skrev om det. Det intressanta är att texten jag skrev handlar INTE om droger på ett positivt sätt! Jag skriver till och med ”Wake Up”! Men den fick en annan innebörd för många.
Den blev albumets singelspår och ni gjorde en video också. Berätta om den.
Chris: Videon spelades in i S.I.R. Studios i Los Angeles. När vi sökte huvudrollsinnehavaren till videon så dök 50 kortväxta personer upp och det var lite surrealistiskt. Han som fick rollen hette Tim och fick jobbet för att han hade spelat en Ewok i en av ”Stjärnornas Krig” filmerna. Det roliga var att han diggade vår musik också och var helt inne i låten. Sen fanns det andra som sökte som var väldigt stöddiga. Någon hade spelat i en film om ”Willy Wonka” eller liknande och var rätt dryg.
Bret: Vi använde samma videoproduktionsföretag som QUIET RIOT gjorde på ”Cum On Feel The Noize”. Jag var aldrig inte så förtjust i medeltids-temat ärligt talat, men som helhet blev det bra. Jag minns att Roxy och Maxine inte var särskilt glada över hur de sminkades. Men vi hade inte så mycket input kring videon utan det bestämdes av andra.
”Come One, Come All”:
Chris: Den skrevs i replokalen i Burbank Studio Center. Jag kom på ackorden och tyckte de lät positiva och medryckande och byggde vidare på det bara. Det finns egentligen ingen historia kring den.
Bret: Det får mig dock att tänka när vi bodde på Holiday Inn Express i Burbank under den här tiden. Det var ett hotell där folk kunde bo under längre tider och ha med sig sina husdjur. Vi hade repat och skrivit hela dagen och jag och Chris skulle ta hissen upp till rummen för att vila. Hissdörrarna öppnades, vi gick in, dörrarna stängdes jag vänder mig om till honom och säger: ”Känner du att det luktar skit?”. Då upptäcker vi att troligtvis en hund har lagt en stor bajshög mitt på hissgolvet! Vår första tanke var att någon kommer att tro att det är vi som har skitit på golvet! Under tiden fortsätter hissen uppåt. Den stannar, dörrarna öppnas och en kille kommer in och trampar rakt i skiten! Vi försöker att inte skratta ihjäl oss och åker ner till lobbyn igen där vi skyndar oss ut och sätter oss ner och tittar på medan hissen åker upp och ner och folks ansiktsuttryck när dörrarna öppnas och de släpps ut! Det var hemskt! Vi satt där i två timmar och bara skrattade! (skratt!”).
”She´s Hot Tonight”:
Bret: Den skrev jag på toaletten i Burbank när vi skrev nya låtar inför skivan. Det första som kom till mig var introt. Jag spelade upp ursprungsidén för de andra och resten kom av bara farten. Maxine var väl inte så förtjust i den först vill jag minnas, men hon tog sig till den allteftersom. Det är helt enkelt en bra rocklåt.
”Dirty Girls”:
Chris: Den hade ett annat riff från början än vad som hörs på skivan faktiskt.
Bret: Vår ljudtekniker, George Tutko, hade en flickvän vid den här tiden som hette Vicky Frontiere. Hon var dotter till Georgia Frontieres som ägde det amerikanska football laget Los Angeles Rams. Det är hennes röst som man hör på låten ”Dirty Girls”. Du vet, ”Bret, would you like to come out and play”? Den spelades in via en riktig telefon som vi riggade.
”Max Volume”.
Chris: Det är Maxines solo. Jag tror det var Ricks idé att ha ett gitarrsolo med på albumet.
Bret: Ja, ett solo som skulle leda in i ”Metal In My Veins”.
Chris: Inspirationen var OZZY OSBOURNE med ljudet av en storm och vargar som ylar. Vi hade en keyboardist som kom in och la alla effekter, minns du?
Bret: Ja, det gör jag. Det gick lite överstyr (skratt!”).
Chris: Videon spelades in i S.I.R. Studios i Los Angeles. När vi sökte huvudrollsinnehavaren till videon så dök 50 kortväxta personer upp och det var lite surrealistiskt. Han som fick rollen hette Tim och fick jobbet för att han hade spelat en Ewok i en av ”Stjärnornas Krig” filmerna. Det roliga var att han diggade vår musik också och var helt inne i låten. Sen fanns det andra som sökte som var väldigt stöddiga. Någon hade spelat i en film om ”Willy Wonka” eller liknande och var rätt dryg.
Bret: Vi använde samma videoproduktionsföretag som QUIET RIOT gjorde på ”Cum On Feel The Noize”. Jag var aldrig inte så förtjust i medeltids-temat ärligt talat, men som helhet blev det bra. Jag minns att Roxy och Maxine inte var särskilt glada över hur de sminkades. Men vi hade inte så mycket input kring videon utan det bestämdes av andra.
”Come One, Come All”:
Chris: Den skrevs i replokalen i Burbank Studio Center. Jag kom på ackorden och tyckte de lät positiva och medryckande och byggde vidare på det bara. Det finns egentligen ingen historia kring den.
Bret: Det får mig dock att tänka när vi bodde på Holiday Inn Express i Burbank under den här tiden. Det var ett hotell där folk kunde bo under längre tider och ha med sig sina husdjur. Vi hade repat och skrivit hela dagen och jag och Chris skulle ta hissen upp till rummen för att vila. Hissdörrarna öppnades, vi gick in, dörrarna stängdes jag vänder mig om till honom och säger: ”Känner du att det luktar skit?”. Då upptäcker vi att troligtvis en hund har lagt en stor bajshög mitt på hissgolvet! Vår första tanke var att någon kommer att tro att det är vi som har skitit på golvet! Under tiden fortsätter hissen uppåt. Den stannar, dörrarna öppnas och en kille kommer in och trampar rakt i skiten! Vi försöker att inte skratta ihjäl oss och åker ner till lobbyn igen där vi skyndar oss ut och sätter oss ner och tittar på medan hissen åker upp och ner och folks ansiktsuttryck när dörrarna öppnas och de släpps ut! Det var hemskt! Vi satt där i två timmar och bara skrattade! (skratt!”).
”She´s Hot Tonight”:
Bret: Den skrev jag på toaletten i Burbank när vi skrev nya låtar inför skivan. Det första som kom till mig var introt. Jag spelade upp ursprungsidén för de andra och resten kom av bara farten. Maxine var väl inte så förtjust i den först vill jag minnas, men hon tog sig till den allteftersom. Det är helt enkelt en bra rocklåt.
”Dirty Girls”:
Chris: Den hade ett annat riff från början än vad som hörs på skivan faktiskt.
Bret: Vår ljudtekniker, George Tutko, hade en flickvän vid den här tiden som hette Vicky Frontiere. Hon var dotter till Georgia Frontieres som ägde det amerikanska football laget Los Angeles Rams. Det är hennes röst som man hör på låten ”Dirty Girls”. Du vet, ”Bret, would you like to come out and play”? Den spelades in via en riktig telefon som vi riggade.
”Max Volume”.
Chris: Det är Maxines solo. Jag tror det var Ricks idé att ha ett gitarrsolo med på albumet.
Bret: Ja, ett solo som skulle leda in i ”Metal In My Veins”.
Chris: Inspirationen var OZZY OSBOURNE med ljudet av en storm och vargar som ylar. Vi hade en keyboardist som kom in och la alla effekter, minns du?
Bret: Ja, det gör jag. Det gick lite överstyr (skratt!”).
”Metal In My Veins”:
Chris: När bandet flyttade till östkusten bodde vi i en herrgård i Connecticut. Huset byggdes på mark som inte var stabil så huset rörde på sig och vilket innebar att dörrar och fönster inte satt som de skulle utan var skeva. Men vi bodde där och det var där, i en garderob, som jag kom på själva introt till låten. Den låten har samma mönster som många av låtarna som jag skrev för plattan: gitarren följer refrängens melodi. Jag tror att jag skrev den första versen och delar av den andra och Bret slutförde texten. Vi kände varandra bra och var väldigt synkade musikaliskt på den tiden. Det gick av bara farten.
Reserve The Right To Rock”:
Chris: Den här kom också till när vi skrev och repade i Burbank Studio Centre. Det fanns flera studiorum och RATT repade där också minns jag. Vi var där i timmar, ibland 12 timmar, och åt lunch på en restaurang som låg i ett köpcentrum nära där vi jobbade. Den restaurangen hade en skylt där de stod: ”No shirt, no shoes, no service”. Jag tänkte att om de tycker sig ha rätten att servera mat till vem de vill så har jag rätt att rocka hur jag vill. Det är därifrån den låten kommer. Det här skulle ha varit singel numer två ifrån plattan faktiskt. Därför spelade vi in en video till den också. Delen där vi spelar på en scen med publik spelades också in i S.I.R. Studios medan själva handlingen och restaurangdelen filmades på ”Le Dome” som låg i Hollywood. Det var ett coolt ställe på den tiden där en massa kändisar trängdes. ELTON JOHN hade varit en av delägarna när den öppnades. Den gjordes återigen av samma produktionsbolag som gjorde ”High In High School” och vi spelade in de två ungefär samtidigt. Varje video kostade 45,000 dollar att producera och tog nästan två heldagar per video att göra.
Bret: Jag minns att Roxys hår fattade eld under inspelningen och det kunde ha gått riktigt illa. Flera anställda på Jet Records är med i inledningen av video. Du vet, där Chris står utan skjorta och slips. En av skådisarna i videon gick det ganska bra för efteråt. Jag har sett honom agera i Steven Seagal filmer som ”elaking”.
Chris: Bland de statister som vi använde för scenerna där vi spelar för en publik fanns killarna i bandet POISON. Det här var innan de fått sitt skivkontrakt och de gick omkring i pauserna och delade ut annonsblad för sitt gig på ”The Roxy”.
Chris: När bandet flyttade till östkusten bodde vi i en herrgård i Connecticut. Huset byggdes på mark som inte var stabil så huset rörde på sig och vilket innebar att dörrar och fönster inte satt som de skulle utan var skeva. Men vi bodde där och det var där, i en garderob, som jag kom på själva introt till låten. Den låten har samma mönster som många av låtarna som jag skrev för plattan: gitarren följer refrängens melodi. Jag tror att jag skrev den första versen och delar av den andra och Bret slutförde texten. Vi kände varandra bra och var väldigt synkade musikaliskt på den tiden. Det gick av bara farten.
Reserve The Right To Rock”:
Chris: Den här kom också till när vi skrev och repade i Burbank Studio Centre. Det fanns flera studiorum och RATT repade där också minns jag. Vi var där i timmar, ibland 12 timmar, och åt lunch på en restaurang som låg i ett köpcentrum nära där vi jobbade. Den restaurangen hade en skylt där de stod: ”No shirt, no shoes, no service”. Jag tänkte att om de tycker sig ha rätten att servera mat till vem de vill så har jag rätt att rocka hur jag vill. Det är därifrån den låten kommer. Det här skulle ha varit singel numer två ifrån plattan faktiskt. Därför spelade vi in en video till den också. Delen där vi spelar på en scen med publik spelades också in i S.I.R. Studios medan själva handlingen och restaurangdelen filmades på ”Le Dome” som låg i Hollywood. Det var ett coolt ställe på den tiden där en massa kändisar trängdes. ELTON JOHN hade varit en av delägarna när den öppnades. Den gjordes återigen av samma produktionsbolag som gjorde ”High In High School” och vi spelade in de två ungefär samtidigt. Varje video kostade 45,000 dollar att producera och tog nästan två heldagar per video att göra.
Bret: Jag minns att Roxys hår fattade eld under inspelningen och det kunde ha gått riktigt illa. Flera anställda på Jet Records är med i inledningen av video. Du vet, där Chris står utan skjorta och slips. En av skådisarna i videon gick det ganska bra för efteråt. Jag har sett honom agera i Steven Seagal filmer som ”elaking”.
Chris: Bland de statister som vi använde för scenerna där vi spelar för en publik fanns killarna i bandet POISON. Det här var innan de fått sitt skivkontrakt och de gick omkring i pauserna och delade ut annonsblad för sitt gig på ”The Roxy”.
Men låten släpptes aldrig på singel och inte videon heller. Vad berodde det på?
Chris: Av någon anledning var Don inte nöjd med slutresultatet och jag tror han vägrade att betala produktionsbolaget det han var skyldig dem. Så vi ägde inte den färdigproducerade videon och hade heller inte tillstånd att släppa den.
Bret: Vi visste det inte då men Jet Records hade stora problem. Eller, det var snarare Don Arden som hade egna problem. Han anklagades för mordförsök i Storbritannien, sedan fick han problem i USA där han anklagades för skatteflykt. Allt medan han försökte sköta våra affärer och våra karriärer.
”God With Figures”:
Bret: Chris började skriva den. Först kom introt och sen skrev vi till texten om relationen mellan en lärare och en student. Det är bara påhitt. Jag har aldrig haft en affär med någon lärare! (skratt!”). Vi leker med orden där som blir ganska kul: ”I´m good with figures, I like your figures”. När vi spelade in den låten i studion märktes våra olika dialekter påtagligt. Jag är från Long Island och de andra från Detroit så när de sjöng ”figures” så trodde jag att de sjöng ”fingers”. Förtvivlad gick jag till Rick och sa: ”Herregud, de sjunger ju ”fingers”! (skratt!”). Det är en kanonlåt att spela live! Här kan man tydligt höra Derringer sjunga kör. Det gjorde han på de flesta låtarna, särskilt de som har de ”stora” körerna. Han gillade verkligen att dubba en massa sång med olika harmonier.
”Cat´s Got Your Tongue”:
Chris: Jag gillar att fuska lite på gitarr ibland och den här låten är en produkt av det. Gitarriffet kom först, sen texten. Inspirationen här kom från två låtar faktiskt. Dels GEORGE CLINTONS ”Atomic Dog” men också THE WAITRESSES ”I Know What Boys Like”. Det hör man, särskilt om man tänker på låtarnas rytmik. Texten? Ja, den försökte jag göra så snuskig så möjligt! (skratt!”).
Bret: Jet Records var ganska oroliga för texten, minns du? Vi hade en lång diskussion med dem om den.
Chris: Särskilt raden ”Get that pussy on the run”. ”Men det handlar ju om en katt” försäkrade jag! Till slut köpte de det.
Chris: Av någon anledning var Don inte nöjd med slutresultatet och jag tror han vägrade att betala produktionsbolaget det han var skyldig dem. Så vi ägde inte den färdigproducerade videon och hade heller inte tillstånd att släppa den.
Bret: Vi visste det inte då men Jet Records hade stora problem. Eller, det var snarare Don Arden som hade egna problem. Han anklagades för mordförsök i Storbritannien, sedan fick han problem i USA där han anklagades för skatteflykt. Allt medan han försökte sköta våra affärer och våra karriärer.
”God With Figures”:
Bret: Chris började skriva den. Först kom introt och sen skrev vi till texten om relationen mellan en lärare och en student. Det är bara påhitt. Jag har aldrig haft en affär med någon lärare! (skratt!”). Vi leker med orden där som blir ganska kul: ”I´m good with figures, I like your figures”. När vi spelade in den låten i studion märktes våra olika dialekter påtagligt. Jag är från Long Island och de andra från Detroit så när de sjöng ”figures” så trodde jag att de sjöng ”fingers”. Förtvivlad gick jag till Rick och sa: ”Herregud, de sjunger ju ”fingers”! (skratt!”). Det är en kanonlåt att spela live! Här kan man tydligt höra Derringer sjunga kör. Det gjorde han på de flesta låtarna, särskilt de som har de ”stora” körerna. Han gillade verkligen att dubba en massa sång med olika harmonier.
”Cat´s Got Your Tongue”:
Chris: Jag gillar att fuska lite på gitarr ibland och den här låten är en produkt av det. Gitarriffet kom först, sen texten. Inspirationen här kom från två låtar faktiskt. Dels GEORGE CLINTONS ”Atomic Dog” men också THE WAITRESSES ”I Know What Boys Like”. Det hör man, särskilt om man tänker på låtarnas rytmik. Texten? Ja, den försökte jag göra så snuskig så möjligt! (skratt!”).
Bret: Jet Records var ganska oroliga för texten, minns du? Vi hade en lång diskussion med dem om den.
Chris: Särskilt raden ”Get that pussy on the run”. ”Men det handlar ju om en katt” försäkrade jag! Till slut köpte de det.
Jag har alltid trott att den här låten var inspirerad av MÖTLEY CRUES ”Looks That Kill”.
Chris: Den har en touch av MÖTLEY CRUE, men det är helt oavsiktligt. Det här är en av mina favoritlåtar som vi spelat in.
Bret: Samma här.
”We Want Rock”:
Chris: Återigen, är samma typ av låt som flera av de andra på skivan med gitarren som följer refrängens melodi. Skrevs också på en toalett faktiskt. Det är inte så konstigt som det låter. Vi turnerade precis hela tiden. Det var vi fyra i ett hotellrum och vårt turné-crew i det andra. Åtta personer levde så nära varandra hela tiden så det enda stället där det fanns en chans att vara ensam och tänka kreativt var på toaletten!
”Stand Up And Fight”: Det här var en sång som vi skrev relativt tidigt. För mig handlar den om oss, MADAM X. Vi var ett band med två tjejer och två killar, vilket var ovanligt på den tiden. Vi kände oss utmanade av musikindustrin och av arrangörer. Vi fick höra att tjejer inte kunde spela rock eller metal. Därför skrevs låten som ett uttryck om oss, att vi arbetade hårt och ville överleva i branschen.
”Nothin Gets Me Mad Like This. I See It All The Time. They Always Try To Make You Turn It Down. Remember Use an Iron Fist. You Got To Know Your Rights. Don't Ever, Ever Let Them Put You Down”.
Det var det den handlade om.
Chris: Den har en touch av MÖTLEY CRUE, men det är helt oavsiktligt. Det här är en av mina favoritlåtar som vi spelat in.
Bret: Samma här.
”We Want Rock”:
Chris: Återigen, är samma typ av låt som flera av de andra på skivan med gitarren som följer refrängens melodi. Skrevs också på en toalett faktiskt. Det är inte så konstigt som det låter. Vi turnerade precis hela tiden. Det var vi fyra i ett hotellrum och vårt turné-crew i det andra. Åtta personer levde så nära varandra hela tiden så det enda stället där det fanns en chans att vara ensam och tänka kreativt var på toaletten!
”Stand Up And Fight”: Det här var en sång som vi skrev relativt tidigt. För mig handlar den om oss, MADAM X. Vi var ett band med två tjejer och två killar, vilket var ovanligt på den tiden. Vi kände oss utmanade av musikindustrin och av arrangörer. Vi fick höra att tjejer inte kunde spela rock eller metal. Därför skrevs låten som ett uttryck om oss, att vi arbetade hårt och ville överleva i branschen.
”Nothin Gets Me Mad Like This. I See It All The Time. They Always Try To Make You Turn It Down. Remember Use an Iron Fist. You Got To Know Your Rights. Don't Ever, Ever Let Them Put You Down”.
Det var det den handlade om.
Jag har alltid känt att hela albumet känns som ett uttryck underifrån. Den har en ”underdog” förnimmelse över sig.
Chris: Du har rätt. Jag vet inte om det var vår avsikt, men den har den känslan. Just därför att vi hade den känslan av att behöva bevisa saker för andra.
Chris: Du har rätt. Jag vet inte om det var vår avsikt, men den har den känslan. Just därför att vi hade den känslan av att behöva bevisa saker för andra.
Överlag, tycker ni att skivan representerar vilka MADAM X var och vad ni stod för under den här perioden? Fångade albumet hur ni lät och vilka ni var musikaliskt?
Chris: Vissa delar av skivan tycker jag definitivt gör det. Andra delar var mer skivbolagets verk. De hade en egen idé om vilka vi skulle vara och hur vi skulle låta och se ut.
Bret: Vi gillade ju låtar som ”Metal In My Vains” och ”Stand Up And Fight”, medan skivbolaget älskade exempelvis ”Come One, Come All” och ”We Reserve The Right”. De senare låtarna kom ju till per skivbolagets direktiv.
Chris: Vissa delar av skivan tycker jag definitivt gör det. Andra delar var mer skivbolagets verk. De hade en egen idé om vilka vi skulle vara och hur vi skulle låta och se ut.
Bret: Vi gillade ju låtar som ”Metal In My Vains” och ”Stand Up And Fight”, medan skivbolaget älskade exempelvis ”Come One, Come All” och ”We Reserve The Right”. De senare låtarna kom ju till per skivbolagets direktiv.
Kände ni i bandet att det finnas någon eller några låtar som hamnade på skivan som inte borde ha funnits med? Fanns det låtar som valdes bort som istället borde ha inkluderats?
Bret: Jag minns inte att vi stod och vägde mellan låtar. Med facit på hand skulle jag inte ta bort något eller ändra något.
Chris: Det fanns fler bra låtar, absolut. Några spelade vi också in i Cherokee Studios men de kom inte med på plattan.
Bret: Det var en låt som hette ”Just for Fun”.
Chris: Ja, den var ganska poppig. Derringer tyckte att den lät alldeles för mycket som RATT dock.
Bret: Det är alltid lätt att vara efterklok. Men sanningen är ju den att vi som band egentligen inte hade så mycket att säga till om plattan. Det var Don som bestämde.
Bret: Jag minns inte att vi stod och vägde mellan låtar. Med facit på hand skulle jag inte ta bort något eller ändra något.
Chris: Det fanns fler bra låtar, absolut. Några spelade vi också in i Cherokee Studios men de kom inte med på plattan.
Bret: Det var en låt som hette ”Just for Fun”.
Chris: Ja, den var ganska poppig. Derringer tyckte att den lät alldeles för mycket som RATT dock.
Bret: Det är alltid lätt att vara efterklok. Men sanningen är ju den att vi som band egentligen inte hade så mycket att säga till om plattan. Det var Don som bestämde.
Så hur gick det för plattan? Hur mycket sålde den?
Chris: Det vet vi inte! Den informationen var hemlig, åtminstone för oss. 1987, när skivan var över två år gammal, såg jag en kvartalsrapport där stod det att skivan hade sålts i 67,000 exemplar under det kvartalet det året. Då ska man veta att försäljningen i USA, Kanada och Storbritannien inte ingick på den listan. Videon till ”High In High School” visades frekvent på MTV under 1985, vilket borde ha genererat en hel del intresse. Vi vet helt enkelt inte. Det var inte bara problemen med Don Arden och Jet Records som vi kämpade med på den tiden. Kalabaliken kring The Parents Music Resource Center (PMRC) drog även igång 1985. PMRC hävdade att viss musik, och särskilt hårdrock och metal var skadligt för barn och unga. Man pressade skivbolag att introducera varningsetiketter på album som innehöll vad man ansåg som våld, sex och droger. Dessutom pressades tv-stationer att införa censur på musikvideos och inte visa videos som de ansåg som opassande. Detta fick till följd att flera stora kedjor som sålde musik vägrade att sälja album med dessa etiketter. Som inte det var nog, en tid senare bytte 180 radiostationer över hela i USA inriktning från rockmusik till att spela pop hits vilket också försvårade för band som Madam X att visa upp sin musik. Allt sammantaget blev det väldigt negativt för bandet i USA, vilket givetvis påverkade vår skivförsäljning. På andra platser som Skandinavien, Japan och över Sydamerika hade vi inte de problemen. Men vi fick aldrig några siffror över skivförsäljningen därifrån heller så vi vet inte hur många exemplar av debutplattan som vi faktiskt sålde.
Chris: Det vet vi inte! Den informationen var hemlig, åtminstone för oss. 1987, när skivan var över två år gammal, såg jag en kvartalsrapport där stod det att skivan hade sålts i 67,000 exemplar under det kvartalet det året. Då ska man veta att försäljningen i USA, Kanada och Storbritannien inte ingick på den listan. Videon till ”High In High School” visades frekvent på MTV under 1985, vilket borde ha genererat en hel del intresse. Vi vet helt enkelt inte. Det var inte bara problemen med Don Arden och Jet Records som vi kämpade med på den tiden. Kalabaliken kring The Parents Music Resource Center (PMRC) drog även igång 1985. PMRC hävdade att viss musik, och särskilt hårdrock och metal var skadligt för barn och unga. Man pressade skivbolag att introducera varningsetiketter på album som innehöll vad man ansåg som våld, sex och droger. Dessutom pressades tv-stationer att införa censur på musikvideos och inte visa videos som de ansåg som opassande. Detta fick till följd att flera stora kedjor som sålde musik vägrade att sälja album med dessa etiketter. Som inte det var nog, en tid senare bytte 180 radiostationer över hela i USA inriktning från rockmusik till att spela pop hits vilket också försvårade för band som Madam X att visa upp sin musik. Allt sammantaget blev det väldigt negativt för bandet i USA, vilket givetvis påverkade vår skivförsäljning. På andra platser som Skandinavien, Japan och över Sydamerika hade vi inte de problemen. Men vi fick aldrig några siffror över skivförsäljningen därifrån heller så vi vet inte hur många exemplar av debutplattan som vi faktiskt sålde.
Bret: Vi utnyttjades helt och hållet. Vår manager var också skivbolagets chef som anställde vår advokat. Det var löjligt med facit på hand. Vi hade ett unikt sound, men jag tycker inte att vi fick den respekt som vi förtjänade generellt, trots att vi kämpade på. Vi har också haft en förmåga att göra saker och ting mer komplicerade än vad de behöver vara för oss själva som band. Därför har vi alltid tvingats att arbeta dubbelt så hårt. Men när vi väl står tillsammans på scenen, då känns och fungerar saker fantastiskt! Då begraver vi allt gammalt groll. Och folk minns oss fortfarande! När vi kom tillbaka 2014 så var tanken att vi bara skulle göra spelningen på Sweden Rock Festival och sen tacka för oss. Men väl där upptäckte vi att folk kom ihåg alla låtar och texterna. Då inser man att vi gjorde något som människor älskade och det är en känsla som jag aldrig kommer att glömma.
Text: Henrik Halvardsson
Foton från Madam X officiella Facebook-sida
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
