Skogsröjet-festivalen: en fräck utmanare med stort hjärta
I en föränderlig och alltmer kommersialiserad värld av svenska sommarfestivaler har lilla Skogsröjet från Rejmyre utan Norrköping stått stadigt under flera års tid. Där sköts allt arbete ideellt och överskottet från festivalen går tillbaks till ortens olika föreningar för att hjälpa dem att överleva och utveckla sina verksamheter. Men hur länge finns det plats för en festival där det mesta utgår från hjärtat snarare än jakten på vinst? Metalcentrals Henrik Halvardsson fick en pratstund med festivalgeneralen och en av grundarna och eldsjälarna bakom festivalen, Stefan Englund.
Bara för några år sedan pratades det vitt och brett om krisen bland svenska musikfestivaler. Institutioner som Peace & Love och Hultsfredsfestivalen gick i graven medan Bråvalla festivalen tagit en paus på obestämd tid. Inte ens hårdrocks och metalbranschen har gått säker då Metallsvenskan fick säga tack och adjö 2018. Dock var den svenska festivaldöden högst överdriven och det som istället har utkristalliserats är exempelvis att många större festivaler har stora kommersiella bokningsbolag i ryggen. Detta gör att det blir allt tuffare för de mindre och oberoende festivalerna att konkurrera. En av dessa mindre, men numera etablerade, festivalerna är Skogsröjet i Rejmyre utanför Norrköping. Sprungen ur kärleken till musik, sin lokalort samt med ett stort socialt ansvar har man funnit sin nisch med traditionell hårdrock och metal som musikalisk bas. Men hur började allting egentligen? Festivalgeneralen Stefan Englund berättar:
-Jag fick en förfrågan för några år sedan om jag ville bli ordförande i den lokala musikföreningen. De låg efter med betalningen av räkningar och var tvungna att börja sälja av sin musikutrustning för att klara sig. Jag kände att jag ville göra något positivt för mig, orten och det lokala musiklivet. En av de idéer som kom upp var att starta en musikfestival. Till saken hör till att jag och några vänner hade arrangerat just en musikfestival i trakten när vi var i 19-20 årsåldern så vi hade redan prövat på det. Så 2006 började ett litet gäng att arbeta för att verkliga detta fast i liten skala. Vi fick 800 betalande personer på vårt event och kände då att ”kanske kan vi fixa detta”.
Hur gick tankarna kring själva formatet? Visste ni vad ni ville ha för typ av festival från början?
-Jag har haft problem med ryggen en längre tid. Jag älskar att gå på konserter men hatar att stå i publiken. Man får knuffar från alla håll och det blir svårt att stå upp. Det går bara inte. Jag får ont direkt. Därifrån kom idén kring festivalen; det skulle vara lite nostalgi, inga langos-bås, inget dunka-dunka, ingen stadsfestival, utan det ska vara på vischan, det ska vara ett stort fält där man väljer själv om man vill sitta i en brasse-stol eller stå längst fram och headbanga med kompisar. Vi vill att det ska kännas som ett extra vardagsrum. Här ska du känna dig hemma, som en del i det hela. Det är minst lika viktigt som att musiken är bra.
Var det självklart att det skulle bli en hårdrocks och metalfestival?
-Det var alltid målet för mig (skratt). Första året var det blandat; reggae, pop, punk och hårdrock. Även om vi bokade ett hårdrocksband som exempelvis MUSTASCH så kunde vi bli erbjudna två-tre helt andra typer av andra akter gratis av skivbolagen. De visste att vi kunde ge de nyare artisterna en bra exponering. Runt 2010-2011 blev det mer fokus på just hårdrock och metal och där är vi idag.
Finns det någon bokning som du känner att det här är speciellt? Att här spelade ni i en högre division när det gällde artister?
-Utan tvekan när vi bokade ALICE COOPER! Det började väldigt intressant dock. Två veckor före spelningen ringde hans manager ”mister Sabatini” och sa att han inte fann Rejmyre på Google Maps och trodde att det hela var en bluff! Så jag fick helt enkelt försäkra honom att det var på riktigt (skratt). Till saken hör att vi använder den lokala skolans byggnader som artistloger under festivalen. Att se ALICE COOPER stå i det som var vårt gamla uppehållsrum där vi hade affischer på väggarna av just ALICE, KISS och WASP. På min gamla skola där jag gick från årskurs 1 till 6 och där jag även arbetat som elevassistent. Det var stort, jäkligt stort! Helt magiskt! Han var så otroligt ödmjuk och trevlig och stannade ett dygn efter avslutat gig med sin fru bara för att de gillade det så mycket. Det var en söndag och de ville äta på gästgiveriet som hade stängt, men givetvis öppnade de för paret. Han gick även en runda på golfbanan som ligger nära samhället. Det var en riktig lyckoträff! Han fattade vår grej och det var tack vare ALICE COOPER och hans vänskap med Dave Mustaine gjorde att vi året efter fick MEGADETH till festivalen. De hade även samma management som TWISTED SISTER som vi också bokade därefter.
Trivseln och kärleken till orten, är det själva kärnan i Skogsröjet?
-Vi som startade festivalen var ursprungligen fem-sex kompisar från fotbollslaget och fritidsgården som hade gjort mycket ideellt arbete tidigare i samhället. Nu är vi flera som hjälper till, men kärngruppen är kvar och det är viktigt. Vi är måna om att vår hemort ska må bra. Vi tycker om att vara här. Vi vill också behålla Skogsröjets identitet. Det ska inte bli kommersiellt, det ska inte vara snack om pengar, utan vi ska genomföra ett jäkligt bra arrangemang som ska ge något till besökarna och artisterna, men också till Rejmyre. Den vinst som festivalen har inbringat genom åren ger vi tillbaks till byn. Vi har gett över en halv miljon kronor till föreningar i närområdet. Till allt från byaråd, vägföreningen, pensionärsföreningen, brandkårsföreningen, idrottsföreningar och folkets hus som hade varit tvunget att lägga ner utan vårt stöd. Sen har vi även skänkt pengar till Barncancerfondens ”Ride of Hope”. Pengarna vi tjänar återinvesterar vi i människor och i Rejmyre. Vi gör egentligen allt själva kring festivalen. Den enda externa hjälp som vi tar in är med ljud och ljus egentligen. Efter alla år gör vi detta som glada amatörer fortfarande och på vår fritid. Jag till exempel monterar maskiner på en verkstad, Erik, min vice general, är brandman Kikki som är säkerhetsansvarig jobbar på Siemens och så ser det ut för oss alla. Men vi brinner för vår hemort och därför blir det en bra helhet.
Hur går tankarna kring vilka artister och band som ni bokar?
-När jag bokar band och artister så tänker jag en festivalaffisch och vilka namn jag skulle vilja se på den. För mig som musikälskare är det ganska oviktigt hur stort det översta namnet på affischen är om inte resten håller en bra klass. Vi söker en helhet med flera band som vi tror att många skulle vilja se för en billig peng, snarare än att lägga hela vår bokningsbudget på ett enda jättestort band och resten som utfyllnad. Slumpen avgör också givetvis vad som finns tillgängligt och vad vi kan få. Det gäller exempelvis att banden är ute på turné och är lediga de datum som vi vill. Men det finns ingen stor och smart uttänkt plan kring bokningen, utan mycket går på magkänsla och vad jag tror kan funka. Det har ju gått ganska bra hittills.
Är det lättare idag för er som en mer etablerad festival att få de band och artister som ni vill ha?
-För sju-åtta år sedan var det förskottsbetalning som gällde när vi bokade många artister. Så är det inte längre, men det var givetvis tufft för oss som liten festival. Särskilt när man tänker in att vi säljer 2/3 av biljetterna under den sista månaden. Vi blir ekonomiskt sårbara. Nu känner många artister, management och skivbolag till oss. De som har spelat hos oss vet att vi sköter våra kort rätt och att de blir bra behandlade. Men tanke på vår ”storlek”, våra ekonomiska resurser och den konkurrens som råder så får vi till det bra tycker jag. Nu ligger vi samma helg som Wacken festivalen i Tyskland. Den är alltid slutsåld och med lite flyt kan du få band som ändå är i Europa och har en ledig speldag. DOKKEN var ett sådant exempel ifjol. På det sättet kan vi komma undan lite mer ekonomiskt. Det är mycket runt omkring som kostar att boka ett band eller artist. Inte allra minst resor.
Konkurrensen kring att boka de mest populära banden verkar vara ganska tuff, även i Sverige?
-Det som är tufft för oss är snarare de andra stora aktörerna när det kommer till livemusik. Min åsikt är att det går mot ett tillstånd av monopol. Jag trodde att när konsertarrangören FKP Scorpio gick in på den skandinaviska marknaden att det skulle röra om lite, att det skulle vara något positivt. Men det blev tvärtom tyvärr. Deras fajt med den andra stora aktören, Live Nation, blev till en intern tuppfäktning son triggat upp priset på artister och band. Vidare har du ett företag som Parks & Resort, som äger bland annat Gröna Lund och Furuviksparken, där det arrangeras konserter under somrarna. Vi jagar ibland samma artister, men har ingen chans då de kan boka in samma artist eller band på två av sina platser samt att vi inte kan matcha vad de betalar. Vi har inte de resurserna. Vi har även arrangerat vår festival under samma helg under några år nu. Det vet de flesta i branschen om. Ifjol startade bandet IN FLAMES sin festival Borgholm Brinner och det är häftigt. Men i år arrangerar de det eventet på samma helg som oss och det känns onödigt. De har ju Live Nation i ryggen. Ett företag som vi har bokat en del artister av tidigare och haft en bra affärsrelation till, så man kan tycka att de kunde ha nämnt något till oss innan. Vi har i grunden inte samma publik, men de kommer att tappa besökare till oss och vi till dem och det känns dumt. Vi ”äger” givetvis inga datum i kalendern men vi hade uppskattat en förvarning.
Vad bidrar detta till anser du?
-Det här bidrar till att små festivaler kommer att dö ut. Händer det så dör ju även den svenska musikscenen att ut. Jag menar vart ska svenska nya band spela om inte på de mindre festivalerna som Helgeå eller Sabaton Open Air? Utan oss har de har ingen chans att nå ut och det är lite läskigt. Man måste värna om musikscenen i stort. Det är många nyare och yngre band som hör av sig till oss för att få en spelning och jag tycker vi varit duktiga på att lyfta fram en del. Vi var väl den första festivalen som släppte fram bandet SKITARG exempelvis. Ändå har vi tur som är etablerade. Vi har en kärnpublik som kommer för att det är Skogsröjet. Det spelar ingen roll om det står ACCEPT eller YNGWIE MALMSTEEN på affischen. Många av våra besökare kommer för känslan och ”hänget”. De vet att det är en lugn festival dit de exempelvis kan ta med sina barn. Inget får mig att må så bra som när jag ser en pappa med sin fyraåring sittandes på sina axlar med hörselkåpor diggandes till musiken. Då myser jag. Hos oss ska alla känna sig välkomna.
Att andra festivaler placerade på större orter har fått lägga ner, har det påverkat er? Ökar det oron för er egen verksamhet?
-Det är faktiskt lite tvärtom skulle jag vilja påstå. Vi tänker att vi gör saker rätt; festival på en äng, vanliga bajamajor, bo i tält. Det borde vara så fel men det blir ändå så rätt. Jag var på Bråvalla en gång. Det var väldigt mycket folk och bra artister men inget kändes personligt. Det var en astrist festival. Vi är lite udda. Och kanske behövs vi för att bevisa att det går. En dag tar det ju slut så är det bara, och det är ju trist att tänka på. Vi vet vad det skulle innebära för orten och våra volontärer om festivalen inte skulle finnas kvar.
Ni är måna om att hålla på den kostym som ni har etablerat? Ni vill inte växa?
-Vi släpper in 7500 personer per dag, det är max och på den nivån ligger vi. Det kan variera lite beroende på väder, men det är en bra nivå. Vi klarar av det och publiken tycker om det. Det får inte bli för många och långa köer, det får inte vara ockerpris på mat, öl och t-shirts. När vi bokar in knallar så säger vi till dem att det inte ska vara stadsfestivalspriser. En band t-shirt ska inte kosta mer än 200 kronor. Samma med biljettpriser. I år har vi höjt lite, men vi har legat under tusen kronor för ett festivalpass och det gör vi för att alla ska kunna besöka oss. Det är ju tack våra dem som vi kan göra det här.
Det låter som det är mycket hjärta i och kring festivalen?
-80% är hjärta och 20% hjärna. Det är hjärtat som styr oss. För många av våra volontärer är det här årets höjdpunkt. Hos oss får alla vara med. Det spelar ingen roll om du är åtta år och vill hjälpa till. Vi hittar något som du kan göra. Ett av mina största minnen av Skogsröjet, bortom musiken, var för två somrar sen då vi kunde erbjuda 42 ensamkommande pojkar med rötterna i Syrien och Afghanistan, som bodde på ett asylboende, en möjlighet att arbeta hos oss. Det var deras första chans att få en verklig kontakt med det svenska samhället och de var jätteduktiga! De fick vara med, de fick vara delaktiga i någonting, de fick ett sammanhang. De pratar fortfarande om den erfarenheten och undrar om de får komma tillbaks. Jag får gåshud bara jag tänker på det! Då inser man hur stort det här är för så många människor.
Vad kan publiken förvänta sig av årets Skogsröjet?
-I mitt tycke är nog årets line-up topp 3 jämfört med alla tidigare år. Vi har flera akter klara som vi kommer att offentliggöra framöver plus att vi förhandlar med några till. Det känns väldigt bra och jag är nöjd. Den dagen vi inte tycker det här är kul eller inte känner engagemanget så slutar vi. Men så läge vi har vår trogna publik och stödet från vårt lokalsamhälle kommer vi att kämpa.
Text & foto: Henrik Halvardsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
