Gun - Laddar om med nytt album

Det är svårt att tro, men GUN startade redan 1987 och släppte sitt första album”Taking on the World” redan två år senare och skapade sig ett namn inom rockkretsar i Storbritannien. Det verkligt stora kommersiella genombrottet kom 1994 med skivan ”Swagger” och covern på CAMEOs ”Word Up”. Nu laddar Dante, Jools, Paul, Andy och Tommy om igen med nya skivan ”Favourite Pleasures,” som beskrivs som en musikalisk återkoppling till rötterna och det som utmärker bandet GUN.

- Vi tog ett medvetet beslut den här gången att göra ett mer organiskt album med ett rockigare och råare ljud än på de två senaste albumen, ”Break the Silence” och ”Frantic”. De lät bra, men mer som studioalbum ljudmässigt.  Den här gången vill vi ge låtarna mer ”bett” och gå tillbaka till bandets ursprung. Normalt är det jag och min bror Jools som skriver låtarna och vi försöker se dem som en helhet när det gäller i vilken riktning vi vill ta dem och i vilken stil. Den här gången ville vi nå den känslan man får när man lyssnar på gamla 70-talslåtar, det tidlösa, så vi sökte medvetet ett mer retro, lite äldre sound, speciellt på trummor och gitarrer. Låten ”Here´s Where I Am” är ett bra exempel på det.

Bandet äger en egen studio i hemstaden Glasgow, vilket har gett bandet ett lyft och en oändlig kreativ frihet som bidragit till bättre låtar, enligt Dante.

- Vi kan utforska och experimentera med musiken på ett helt annat sätt numera och behöver inte oroa oss för tidsscheman eller pengar. Förr konfronterades vi alltid med att försöka sätta sången eller trummorna snabbt för att undvika höga omkostnader. Det behöver vi inte tänka på nu. Visst finns risken att vi, med en egen studio och det överskott det ger i tid, kan överarbeta låtarna. Jag tycker ändå att vi är mogna nog att förstå att man kan gå vilse när man använder för mycket tid på en låt. Tiden kan också vara till en fördel. Ta exempelvis låten ”Boy Who Fooled the World”, som är sista låten på albumet. Vi arbetade med den under 2-3 dagar, men det kändes inte bra.  Inledningsvis ville vi att den skulle låta som PUBLIC IMAGE LIMITEDs låt ”Rise” med en massa tunga trummor och ett tungt gitarriff. Vi fick inte till arrangemaget och den lät bara trist, monoton och melodin kändes inte stark nog. Så en sen kväll satt jag och vår producent i studion. Jag började sjunga över ett enkelt pianoarrangemang och det lät så naturligt.  Texten kom fram på ett annat vis när låten var avskalad, med bara sång och piano. Den blev ärligare och mer personlig. Där hjälpte tillgången till studion oss med möjligheten att faktiskt spendera en hel del tid på en låt och att få till den precis som vi ville ha den.

Ni valde att inkludera den vackra pianoballaden på albumet, men ni måste också ha tänkt tanken att ni kan distansera er från delar av er publik på grund av den låten?

- Det är lustigt. Jag såg på albumet ungefär som en bok eller en film. Med en början, mitten och ett slut. Vi kände att vi hade ett rockigt album, så jag ville ha med något annorlunda på slutet. Som en kontrast. Det intressanta är att kritikerna från de stora rockmagasinen har gett albumet väldigt höga poäng och inte sagt något negativt om den låten, snarare tvärtom. De älskar den och jag tror att fansen kommer att älska den också. Jag tror tiden då man enbart lyssnade på en typ av musik är borta. Idag har folk möjligheten att lyssna på olika typer av musik, exempelvis genom Spotify och andra musikplattformar.

Vad jag förstår var just tillgången till ett brett utbud av musik något som också kännetecknade din uppväxt?

- När jag växte upp så blev man influerad av musiken man hörde omkring sig. På skolan där jag gick så var Bob Marley en enormt stor idol för många av oss, men även DIRE STRAITS. Hemma spelade mamma Frank Sinatra när hon gjorde pastasås på lördagmorgnarna medan min pappa, som jobbade i kexfabriken och arbetade nattskift, spelade Fats Domino på kvällen när han inte kunde sova.  Min bror Jools köpte skivor med AC/DC, RUSH, RAINBOW och Y&T minns jag, medan min syster köpte ABBA och annan pop. Vi växte upp med allt det där och lyssnade på olika stilar och sound. Helt klart har det påverkat mig, bandet och vår musik. Musikalisk mångfald gör det intressant för lyssnarna och vi älskar det. Alltsedan ”Taking on the World” har vi medvetet gjort val utifrån tanken att ett album ska vara annorlunda. Vi har alltid haft den attityden.

Hur har erfarenheten av att växa upp i en socioekonomiskt utsatt del av Glasgow påverkat dig och din syn på livet och musik?

- Glasgow har också påverkat oss på det sätt att vi kommer från en arbetarklassbakgrund och har en hunger efter framgång. Vi föddes inte med några privilegier. När man växer upp i tuffa och eftersatta områden med alkohol och drogmissbruk omkring sig, så kan musik och att skriva låtar vara en flykt och vårt driv blev därför ännu starkare. Jag känner mig lycklig och tacksam över att musiken tog oss bort från det och vi använde det som en plattform att hitta oss själva, en stabilitet och med förståndet intakt. Missförstå mig inte, vi ville inte lämna Glasgow. Jag älskar staden, folk är otroliga, men det var tuffa tider.  Jag tror att den hungern fortfarande märks i vår musik. Vi har fortfarande en massa ogjort musikaliskt ännu. Vi älskar det. Det är det viktigaste.

 
/Henrik Halvardsson