Great King Rat - Vill ha en andra chans

1992 släppte de ett album som blev vida omtalat och hyllat av tunga namn i musikbranschen, men just när det stora genombrottet stod för dörren meddelade bandet att de lagt av, bara åtta månader efter att skivan släppts. I somras gjorde den klassiska sättningen en spelning på Sweden Rock Festival för att fira 25-årsjubileumet av debutalbumet. Henrik Halvardsson från Metalcentral har pratat med Mikael Höglund och Pontus Norgren från kultförklarade GREAT KING RAT om stora ambitioner, lika stora besvikelser och huruvida bandets senaste spelning var en engångsföreteelse eller början på en comeback.

Berättelsen om GREAT KING RAT börjar i Mora där basisten Mikael Höglund och trummisen Thomas Broman bestämde sig för att flytta ner till Stockholm för att verkligen satsa på musiken. Killarna ville träffa likasinnade musiker som brann för musiken och delade deras ambition om att bli störst i världen. Väl där träffade Mikael gitarristen Anders Fästader (då Nilsson) som hade ett band i Nyköping med namnet BANG BANG.

- Vi åkte ner varje helg och stilen var lite ”glättigare” hårdrock, berättar Mikael. Jag minns att sångaren var besatt av GUNS N´ ROSES och ville styra oss ditåt musikaliskt. Det kan finnas någon demo som Anders har kvar, men det vill jag inte höra igen! Usch! (skratt!). Ambitionsnivån hos vissa var sådär så vi två beslöt oss för att dra ihop ett band i Stockholm istället och det blev SIN CITY med Conny Lind på sång. Han ville dock bli stjärna i USA och drog dit ganska snart. Han hade varit med i ett band som hette ODESSA tidigare och det var så vi träffade Pontus så vi tog in honom på gitarr plus min gamle vän Thomas Broman på trummor. Vi repade som dårar, minst fem dagar i veckan och bodde mer eller mindre i replokalen.

- Jag minns första gången vi träffades och testrepade på Heleneborgsgatan, fortsätter Pontus. Jag tänkte att så hade det aldrig låtit när jag spelat med andra. Det lät bara så bra. Vi hade väldigt olika musikaliska referenser, men samma tänk och alla bidrog med något speciellt.

- Ja, vi hade en hyfsad idé vad vi ville musikaliskt, intygar Mikael. Det lät lite glättigare till en början för på den tiden influerades alla av pudelhårdrocken som kom från USA. Det var oundvikligt. Man skulle ha upptuperat stort hår och vara klädd i svart, så var det bara. Jag personligen ville ju tillbaka till 70-talet och band som LED ZEPPELIN och BLACK SABBATH.  Vi visste säkert att vi ville ha ett bandnamn med tre ord, det minns jag var viktigt.  Vi hade säkert fler förslag på bordet, men eftersom jag glömt dem så kan de inte ha varit särskilt bra! (skratt!). Till slut tog vi namnet från en låt med ett av våra absoluta favoritband, QUEEN: ”GREAT KING RAT” lät fränt, tyckte vi.

Den enda smolken i bägaren vid det tillfället var att man stod utan sångare. Killarna hade dock sonderat terrängen i Stockholm och fått nys om en viss Leif Sundin.

- Han var väldig ung och frontade ett band som hette CIRKUS, minns Mikael. En kväll gick vi ut för att se honom uppträda och det var glasklart från första stunden: så här ska det låta. Han var en ”Paul Rodgers nummer 2”.
Leif visade sig vara ganska svårövertygad och hade inga direkta planer på att lämna sina kompisar i bandet. 

- Det var inte lätt. Han ville inte byta band först utan det krävdes en massa samtal oss emellan.  Det var väldigt känsligt för Leif att lämna sina kompisar, men vi som band skulle bara framåt, spela in en skiva och bli störst i världen. Det var vårt mål och vi kunde gå över lik, kändes det som. Vi hade också bra kontakter med olika management och skivbolag och kanske det var det en avgörande faktor, jag vet inte.

När Leif blev ny frontman för GREAT KING RAT 1990 var den sista pusselbiten på plats. Bandet var nu redo att ta världen med storm, menade Mikael:

- Vi var så otroligt målmedvetna och beredda att sajna med vilket skivbolag som helst. Till slut skrev vi på världens sämsta kontrakt med Planet Records, ett litet independentbolag, som även hade TRAZAN & BANARNE kontrakterade. Det borde ju ha sänt varningssignaler tycker man! (skratt!). Bland annat var procentsatserna skeva, men vi hade ingen juridisk hjälp. Vår tanke var att bara vi får ut skivan så kommer allt att hända för oss och resten kan vi lösa då.

Med kontraktet påskrivet påbörjades inspelningen av det som skulle bli den kultförklarade debutskivan ”Great King Rat” 1991. Producent blev Rolf Alex, mest känd för sitt samarbete med artister som Annelie Rydé, Marie Bergman och Carola.  Tillsammans med teknikern Niklas Flyckt spelades allt in i Rolfs studio vid Rådmansgatan i Stockholm. 5-6 av låtarna som hamnade på skivan var redan ”färdiga” när bandet gick in i studion och resten jobbades kollektivt fram allt eftersom.

- ”Take Me Back”, som blev den första singeln, var faktiskt den sista låten som vi spelade in. Skivbolaget älskade låten ”Wide Awake in Dreamland”, som inte ens kom med på första plattan, utan hamnade på ”Out of the Can” några år senare. Det var nog bara de som tyckte den var bra! (skratt). Jag har inte lyssnat på skivan mer än två gånger på 25 år, men när jag lyssnar på den idag så tycker jag att produktionen är väldigt bra och håller än idag, tack vare Niklas och Rolf.

Redan några år tidigare hade man kommit i kontakt med ett engelskt managementbolag som under tiden jobbade stenhårt med att sälja bandet till utlandet och intresset från olika skivbolag var enormt.

- De kom från när och fjärran för att träffa oss och det var showcase på showcase. Vi hade till och med folk som lyssnade på oss när vi repade. Det var så många att jag tappade kollen, men jag vet att bland annat AEROSMITHs manager var med oss nere i replokalen på Fryshuset.  De ville ta över rättigheterna från Planet Records och erbjöd det ena och det andra, men Planet ville inte släppa oss. Polydor i England var som jag minns det sista skivbolaget som ville ha oss men Planet sa nej även till dem. Jag vet att det var jättemycket pengar inblandat. Varför tackade de nej? Det ska jag inte sia om, men det var surt, suckar Mikael. 

Bandet skulle nu äntligen få ut sin skiva och var redo för världsherravälde, men det skulle ta hela sex månader innan albumet släpptes. Vad hände?

- Vi hamnade i en rejäl tvist med skivbolaget. De ville jobba direkt med oss och inte med vårt management, sa de. Vi hade inget annat val än att försöka frigöra oss från vårt managementbolag. Vi hade spelat in skivan och fått ett bra förlagsförskott som vi istället fick lägga på advokater för att lösa kontraktstvisten.  Det var inga muntra miner i bandet, men vi fick ut skivan. Under våren, sommaren och hösten spelade vi i folkparker och klubbar över praktiskt taget hela landet, från Malmö till Kiruna. ”Take Me Back” hade gått en del på radion och även ”Woman in Love”, så folk hade hört låtarna och responsen ute var bra. 



Men på senhösten nådde bandet en kritisk punkt. Två år fyllda av krångel och strul hade satt käppar i hjulet för bandet som inte nått dit man velat.

- Omständigheterna gjorde att det blev en frustration i bandet och som gjorde att man tappade lusten. Man orkar inte ta de nödvändiga timmarna i replokalen för att kunna bli ett bra liveband plus att kreativiteten också försvinner. Vi hade motgång på motgång och det kändes som att vi aldrig fick någon medvind. Thomas Broman blev först att lämna och började istället att lira med ELECTRIC BOYS. Vi diskuterade säkert möjligheten att fortsätta utan Thomas, men jag kände att utan honom kommer det här aldrig att gå. Vi två hade spelat ihop hela livet och att inte spela med honom hade känts som att hugga av en arm för mig, intygar Mikael. 

Bandet gick så skilda vägar enbart åtta månader efter att det hyllade albumet släppts och medlemmarna spreds för vinden. Mikael fick jobbet som basist hos engelska THUNDER, Leif började sjunga med bland annat MICHAEL SCHENKER GROUP. Anders lirade gitarr med John Norum och Pontus anslöt sig till TALISMAN. Namnet GREAT KING RAT föll i glömska ända fram till 1999 då engelska skivbolaget Z Records hörde av sig och ville ge ut ”vad som helst” med bandet. Att spela in nytt material fanns det inget intresse för hos killarna och istället släppte man demoversionen av ”Wide Awake in Dreamland” från första skivan, men framförallt material från det som skulle ha blivit album nummer två.

- De inspelningarna fanns ju, så känslan var lite som att få ut låtarna och det får bli vad det blir. Det fanns dock inga som helst planer på en återförening. I samband med skivsläppet gjorde vi faktiskt en spelning i Tantolunden i Stockholm samt ytterligare en i Wigan i England för att pusha skivan. Det ledde inte till något mer och det kom inga fler erbjudanden, så efter de gigen var det tack och hej igen. Jag tror att vi alla hade annat fokus i livet då. Jag var exempelvis nybliven far och försökte försörja familjen och la inte ner samma tid och energi på musiken som förut. Jag hade inte hållit kontakten med de andra speciellt bra genom åren. Jag hade ju bott i England också. Jag hörde från Pontus ibland, Thomas pratade jag med en del och Anders till och från.

Det skulle dröja fram tills sommaren 2016 innan idén om att spela tillsammans igen kom upp på allvar och det var Pontus som fick ett något oväntat samtal.

- Det var Martin Forssman från Sweden Rock som hörde av sig och tyckte att det hade varit häftigt om GREAT KING RAT kunde spela på festivalen och fira att det var 25 år sedan vårt första album kom ut. Jag har känt personerna bakom festivalen sedan tidiga år och det var faktiskt nära att vi spelade där redan 1992 och vi pratade även om det i slutet av 90-talet, men det rann ut i sanden båda gångerna.  Jag kände själv att det här vill jag göra, så jag ringde runt till de andra som var helsugna!

Fanns det ett krav från Sweden Rock om att enbart spela första skivan i sin helhet?

- Vi skulle spela det som är bra, inte nödvändigtvis bara låtar första skivan, även om den dominerar, vilket känns naturligt, berättar Mikael. Vi hade en lista på Dropbox där var och en av oss fick fylla i vilka låtar vi ville spela. Vi valde bort en del låtar som vi kanske inte kan stå för idag, framförallt textmässigt. Varenda text handlar ju om att träffa tjejer och ligga med dem! (skratt!). Till slut enades vi om 17 låtar och kände på dem i replokalen. Där kände vi att ”Leavin´ This World” och ”Make It Last” från ”Out of the Can” inte skulle funka, så de föll bort. Vi repade i Stockholm; först en helg i mars och ytterligare en till i slutet av april. Sen körde vi några timmar några dagar innan vi åkte ner till festivalen. När vi gick ner i replokalen så var det som vanligt. Ja, ungefär som det inte hänt något på 25 år. Vi hade ju inte lyssnat på skivorna på många år så man fick lyssna igenom låtarna igen, men mycket kom av sig självt när vi väl började spela. Det fanns där helt enkelt.

- Det lät hur bra som helst från första inräkningen, intygar Pontus. Den sammansättningen var det något speciellt med och det fanns definitivt kvar.

Trots att det var fem ärrade musiker som ställde sig på Sweden Rocks näst största scen, Rock Stage, den där junidagen så visste de inte vad de hade att vänta. Skulle de ha en publik? Och hur skulle publiken reagera på de gamla låtarna?

- Det var högre nivå på säkerheten i år så det tog tid för folk att ta sig igenom grindarna. Först var det inte så mycket folk framför scenen, men sen blev det mer och mer och till sist blev det riktigt bra. Jag blev paff av att folk skrek efter låtarna, 25 år efter släppet. Det hade jag inte väntat mig. Vi hade verkligen kul även om det fanns viss nervositet hos någon medlem (skratt!).  Vi hade även tackat ja till att signera saker efter spelningen och tänkte att det kommer väl tre personer, men vi satt hur länge som helst och det kom fans från Venezuela och Spanien. De kom enbart för vår skull, sa de, vilket var helt otroligt. Vi finns ju inte ens längre som band!  

Kan man prata om att den dagen var en slags revansch för GREAT KING RAT?

- Det känns verkligen som en andra chans för oss, fortsätter Mikael. Varje dag sedan bandet lade ner har jag känt att vi skulle ha blivit mer framgångsrika.  Jag kan inte förklara hur nere jag var runt november-december 1992. På den tiden fanns inte ordet ”depression” i vokabulären, men då var jag verkligen deprimerad. Vi hade ju alla kämpat så otroligt mycket, men i slutändan blev det som det blev. Det kanske var meningen? Vi kanske inte var redo. Vi har inte pratat ut om det som band utan har bearbetat det där själva, så det finns inget mer att säga. Jag vet att den där skivan var bra, annars hade vi aldrig fått den responsen som vi fick då.

Andra chans eller ej, men det som hänt de senaste månaderna har gett killarna i bandet blodad tand och viljan finns att göra mer. Att fysiskt släppa en nypressning av debutskivan var en tanke man lekte med, men det visade sig inte vara helt lätt.

- Tro mig, jag vet hur svår och dyr skivan är idag på andrahandsmarknaden, avslöjar Pontus. Jag fick köpa den svenska originalpressen själv på nätet för 200 dollar! (skratt!) Skivbolaget Planet Records finns inte längre, men rättigheterna till den första skivan ägs inte av oss.  Att släppa skivan igen innebär omfattande kostnader för press, tryck, distribution och lagerkostnader och ingen var särskilt sugen på att ta det. Vi försökte även få till en licensdeal, det vill säga att skivan släpps genom ett annat bolag, men det gick man inte med på heller.  I slutändan hade vi varken tid eller lust att förhandla med skivbolag och en massa människor, så det var enklare att lösa så att musiken kunde läggas ut digitalt åtminstone. Så länge man kan köpa eller lyssna på musiken på Spotify och iTunes så är det skitbra. Det är huvudsaken.

De båda avslöjar också att Sweden Rock filmat och spelat in hela sommarens konsert. Något som Pontus ser fram emot att ta tag i framöver.

- Tanken är att bandet och Sweden Rock ska höras av och se vad vi kan göra utav materialet. Det blir en kostsam process, men allt finns dokumenterat och det är häftigt att ha möjligheten att kunna släppa materialet exempelvis som dvd. Vi vet också att det finns bolag som är intresserade, även om vi inte förhandlat med någon ännu. Samtidigt känns det lite konstigt att bara släppa en dvd, utan då borde man släppa något nytt också. För det krävs det dock tid och jag är mitt uppe i en lanseringsturné med HAMMERFALL under hela 2017 så det är svårt att finna den ro som behövs för att skapa nytt material.  Till skillnad mot så många andra band idag så skriver inte GREAT KING RAT låtar på en dator, utan vi behöver gå in i en replokal och köra. Det är verkligen fem personer som skapar soundet. Vi fick tillbaka samma känsla när vi repade i våras: det här är bra, det borde vi spela in. Jag hoppas vi kan få till några sessioner framöver och träffas och se vad vi kan komma fram till. Det finns så sjukt mycket musik kvar i oss alla.

- Ja, vi ska landa lite i det här nu först, inflikar Mikael. Ska vi spela in nytt material så ska vi göra det som förr då alla var inblandade. Det är då det blir GREAT KING RAT. Gör vi en platta, ja, då öppnar det för möjligheten att åka ut och spela mer också.  Vi har faktiskt fått andra förfrågningar från festivaler för nästa år. Så det sista ordet är inte sagt ännu. Det kan mycket väl bli mer från oss.

 
Text & montagebild: Henrik Halvardsson
Bandfoto: Peter Månsson