Mourning Beloveth - A Murderous Circus (7)
Band: Mourning Beloveth
Titel: A Murderous Circus
År: 2005
Bolag: Grau
Betyg: 7/10
Recensent: Anders Jacobsson
Det märks att Mourning Beloveth har gått igenom någon form av kris sedan förra plattan; den mästerliga "The Sullen Sulcus" (2002). Föregångaren visade ett Doom/Death band som verkligen satt en viktig stämpel på den ganska utdöda scenen. En frisk fläkt genomsyrade den gamla gravplatsen och det klassiska soundet från tidigt 90-tal att åter igen resa sig och lämna Dödens riken bakom sig. Detta tycker jag redan märktes på deras debut, "Dust" (2001), att de var på väg mot något storartat. Jag var helt och hållet såld då jag upptäckte dessa britter som skakat liv i det dystra monstret på riktigt. Visserligen har andra band försökt sig på detta återupplivande i form av elchocksbehandlingar som inte lyckats fullt ut, men Mourning Beloveth lyckades full ut. Att de sedan valt att spela in i klassiska Academy Studios i London gör inte saken sämre. Det är lite av ett säkert kort för den stilen av metal, för det är nämligen där de Doom/Death legender som My Dying Bride och Anathema lirade in sina bästa alster. Studion har dessutom gjort sig känd på deras namn.
Efter "The Sullen Sulcus" har bandet redan kultförklarats och infinner sig på typ alla doomnissars favoritlistor, så det var inte utan förväntan jag varsamt placerade den här nya plattan, "A Murderous Circus", i min CD-spelare. Omslaget är dystert grådaskigt och pryds av en liten blond flicka med änglavingar. Den här flickan ska tydligen gestalta en viss Mary Delany; som plattan dedikerats till, en ung själ som troligen lämnat oss för tidigt under tragiska omständigheter. Som jag tidigare nämnde så verkar det minst sagt krisartat i hela auran över "A Murderous Circus", och detta är enligt min gissning skälet. Jag känner av en stor bitterhet i den här skivan. Det ligger mer vrede och uppgivenhet över soundet än förr och allt är liksom svårare att greppa. Olustskänslor "förgyller" hela verket och man har vävt in partier av svårtmodigt abstrakt förtvivlan. Det går inte lång tid innan jag förstår att det här måste vara ganska personligt och att man valt att göra den ännu mer ödesmättat av den anledningen. En sån här pryl funkar utmärkt i ett nattsvart projekt som Mourning Beloveth. Deras sound är som vanligt väldigt dystert och mörkt, men ljudbilden hade fått en mycket bättre känsla om det inte vore för trumljudet. Här förstör det verkligen mycket på skivan, och det är väldigt, väldigt synd. Det låter plåtigt som en metallburk och det passar inte alls ihop med resten av produktionen. Det gör att mycket av djupet försvinner; ett djup som verkligen behövs på en platta som denna. Med all säkerhet har det att göra med studiobytet från Academy till Studio E November; en studio jag inte känner till. Detta nästintill katastrofala byte av studio måste ha att göra med budget snarare än ett intellektuellt beslut. Det är vad jag hoppas iallafall.
Som monsterdiggare i domedagsformat så måste man dock försöka se bakom denna barriär av störande frekvenser och verkligen höra låtarna. Det är fortfarande en riktigt bra skiva, men sedan också att skivans låtar är 5 med en speltid på typ 75 minuter gör visserligen att man måste ge plattan väldigt mycket uppmärksamhet för en rättvis bedömning. Jag kan tänka mig att de flesta, dysterkvistar eller ej, skulle ha svårt att greppa den här skivan. Det krävs en del tålamod med detta verk, men det är garanterat värt mödan i slutändan. Jag kom ihåg när Opeth släppte sin briljanta "Still Life", och det tog flera månader för mig att verkligen ta till mig den skivan. Det finns en viss risk att även det här verket kommer ta såpass lång tid, men en sån deadline är det inte att tala på här, så jag har gjort mitt bästa av min bedömning så här långt i projektet av detta genomlyssningsarbete.
Ska vi sammanfatta lite kort slutligen, så vill jag säga att Mourning Beloveth har blivit mer komplexa och sammanbitna, och man hör en oerhörd uppriktighet här och det ska de ha eloge för. De har dock förlorat en del tyngd och har en brist på en behövande atmosfär i ljudbilden. Visst är det här en Doom/Death-platta med alla de rätta elementen rent låtmässigt, och visst är det en platta som mycket känsla, men det krävs nog väldigt mycket av lyssnaren för att hitta den. Jag tror med all säkerhet att den kommer att växa, men tro mig i mitt påstående, att detta är nog inget alster för nybörjare inom genren.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
