The Poodles - Performocracy (6)
 |
Band: The Poodles Recensent: Erik Thompson |
Jag gillar skivtiteln. Jag förutsätter att ordet ”Performocracy” är egenuppfunnet, och att det ska utttydas som ”styrelseskick där den som presterar bäst får bestämma”. Underförstått då att THE POODLES anser sig självskrivna för en plats i denna styrande klass, vilket de också gjort sig förtjänta av efter tre förträffliga plattor – och nu ”Performocracy”, som kanske inte är bokstavligen förträfflig men fortfarande bra nog.
THE POODLES fjärde platta befinner sig musikaliskt mellan deras välkända ärkemelodiska sound och det nya, hårdare som kommer att karakterisera deras närmaste framtid. Åtminstone ger ”Performocracy” intryck av att THE POODLES avser att gå i en hårdare riktning, samtidigt som den sorgfälligt vinnlägger sig om att hela tiden stå med åtminstone ena foten kvar på välkänd mark. Slutprodukten framstår som en kompromiss, ett löfte om kommande stordåd för en framtida publik och samtidigt en lugnande klapp på axeln till den befintliga fanskaran. Att försöka sitta på två stolar samtidigt är nervöst och föga inspirerande, och ”Performocracy” rider högt på professionalism snarare än skaparglädje. THE POODLES vet att inom deras genre bör varje låt vara en potentiell hit. De vet också hur sådana hits ska låta och hur man skriver dem.
Ingen behöver alltså tvivla på att varje låt levererar även på ”Performocracy”. Vad som mestadels saknas är det där lilla extra som utmärker en blivande klassiker. ”I Want It All”, ”Cuts Like a Knife”, ”Bring Back the Night” och BON JOVIska balladen ”As Time is Passing By” är undantag, och lysande sådana. Däremot är kanske ”Love is All” plattans stora frågetecken. Inte för att den är dålig eller ens det svagaste av de tretton spåren. Snarare då för att den med sin U2-mässigt ödesmättade atmosfär känns aningen malplacerad – rentav illavarslande för någon som avskyr den irländska tråkmånskvartetten så mycket som undertecknad. Förhoppningsvis är låten bara en engångsföreteelse, för som en sådan fungerar den. Inte minst som Jakob Samuels röst i sig faktiskt ger THE POODLES ett element av vemod som inte uppmärksammats efter förtjänst.
Vad som än händer härnäst, så kommer det att bero på bandets eget beslut. Detta klargörs med all önskvärd tydlighet i avslutande semiballaden ”Don't Tell Me”, som för övrigt också hör hemma i toppskiktet på ”Performocracy”.
Fråga 1: De fyra krumelurerna under titeln på omslaget, är de tänkta som en nickning åt LED ZEPPELIN?
Fråga 2: Med tanke på vilken viktig roll klaviatur spelar i många av låtarna, är det inte dags att THE POODLES utökar sättningen med en fast keyboardist?
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
