Whitesnake - Forevermore (7)
 |
Band: Whitesnake Recensent: Erik Thompson |
Det går alltid att höra när en platta är av WHITESNAKE. Den röda tråden är lätt att urskilja, oavsett om renläriga fans av bandets äldsta period menar att avståndet därifrån och till det ”moderna” WHITESNAKE anno 1987 och framåt är hart när oöverskådligt. Blueselementet i soundet har avlägsnat sig från rötterna men aldrig riktigt försvunnit, och liksom salig Ronnie James Dio har David Coverdale en omisskännlig särprägel både som kompositör och sångare som gör sig gällande i alla sammanhang.
WHITESNAKEs förra studioplatta och comebacksläpp, ”Good to Be Bad” (2008), var en väl fungerande och konsekvent hybrid mellan ”gamla blues-WHITESNAKE” och ”nya pudel-WHITESNAKE”. Nya och elfte albumet ”Forevermore” är mer eklektisk, periodvis på gränsen till spretig. Å andra sidan gör variationen i sig mycket för att upprätthålla intresset under den fjorton låtar långa lyssningen. ”Forevermore” kvalificerar sig för föregångarens slutbetyg på tredje hoppet, låt vara att ribban fortfarande darrar en aning. En pikant detalj är att David Coverdale går emot strömmen av åldrande hårdrocksfrontmän genom att sjunga om något aggressivare än någonsin.
Inledande ”Steal Your Heart Away” överraskar positivt med sitt massiva och hårda bluesgung, med slidegitarrintro och munspelsinslag som bonus. Låten skulle inte ha skämts för sig på ”Saints an' Sinners” (1982) och mången WHITESNAKE-purist hade nog gärna sett att resten av skivan gått i samma stil. Efterföljande ”All Out of Luck” slår emellertid in på ett poppigare och glättigare spår som i sin tur kulminerar på tredjespåret ”Love Will Set You Free”, en hyperkommersiell dänga som icke-överraskande utvalts till singel. I sitt slag är låten smått genial och den hör liksom ”Steal Your Heart Away” till skivans höjdpunkter.
Av de fjorton låtarna är hela fem ballader, samtliga imponerande olika varandra. Exempelvis är ”Easier Said Than Done” en ordinär men angenäm powerballad, ”One of These Days” en akustiskt dominerad countrymjukis och avslutande ”Forevermore” en smått episk konstruktion med massiva LED ZEPPELIN-komplex. Nämnda komplex är överlag flitigt förekommande på skivan, inte minst på ”Whipping Boy Blues” – vars titel för övrigt är rent iögonenfallande missvisande. ”My Evil Ways” hör helt klart till de svängigare numren med sin triolfeeling och sin rikliga synkopkryddning, fast en irriterande överspelsbågnande gitarrduell sänker helheten en aning. Den snyggt glassiga pudelrocksstänkaren ”Dogs in the Street”, som hämtad från ”Slip of the Tongue” (1989), hör även den till albumets utstickare. Resterande nummer kan sammanfattas som skapliga var och en på sitt sätt och utan något direkt svart får i flocken.
Samma sväng som på WHITESNAKEs äldsta plattor bjuds det förstås fortfarande inte. Man kan inte vänta sig oförfalskat bluesgung av musiker som ingalunda kan kallas bluespurister. Framför allt märks skillnaden i basspelet. Michael Devin (ex-LYNCH MOB) är ännu en av dessa kompetenta men fantasilösa basister som bara märks när de spelar fel – alltså aldrig. Medan basisten från WHITESNAKEs guldålder, Neil Murray, levererade pulserande basmattor av ett slag som då var unika i hårdrockssammanhang och spelade en rentav ännu viktigare roll i det karakteristiska WHITESNAKE-svänget än de duellerande bluesgitarrerna. Tänk om WHITESNAKE kunde locka tillbaka nuets närmaste motsvarighet till en dåtida Neil Murray, Marco Mendoza, från det så kallade THIN LIZZY. Då skulle vi snart få klarhet i hur stor potential för sväng det nya WHITESNAKE-materialet verkligen rymmer.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
