Social Distortion - Hard Times and Nursery Rhymes (7)
 |
Band: Social Distortion Recensent: Fia Davidsson |
Jag ser mig själv från en utomkroppslig vinkel, snett uppifrån genom fönstren in i immiga tvättstugan, där jag står och stirrar förvånat på de rena plaggen och undrar vem som bytt ut allt till 100 % bomull med en alldeles för söt doft av överdoserat sköljmedel.
SOCIAL DISTORTION har blivit mjukisar, det är det första som slår mig med nya plattan. Mike Ness, teddybjörnen Fredriksson. Nej, något är galet. Lite upp-å-ner-in-å-ut-huset på nöjesparken-känsla.
Efter första genomlyssningen finner jag mig mest stirrande på Ipodspelaren, stum av förvåning. Ness låter dessutom yngre – mer välvårdad i stil med THE BASEBALLS – utan punkspottande och rivjärn.
Allt som oftast växer musik för mig, men det sker inte över en pannkaksvändning. Därför häpnade jag över hur snabbt det gick med ”Hard Times and Nursery Rhymes”. När chocken någorlunda stillsamt bäddat ner sig övertar acceptansen och förklarar att ”fan, den där Ness kan ju sjunga vad som helst”. För lite så är det. Mike Ness har fortfarande en gudomlig stämma, men det tar en smärre förvirring och viss omställning innan det sjunker in. Kanske kommer rösten inte till sin fulla rätt i denna något udda fusion, utan serveras i lite mindre portioner, men bra låter det likväl.
Många är vi som trånat efter en härlig repris på ” Sex, Love and Rock'n'Roll”. Oh bite me, det gick åt helvete med det. Svälj gråten och gå vidare. Hur svårt det än må vara efter åratal av vad som känts som evig väntan.
Det här är något HELT annat. Vem hade då, för sju (långa jävla) år sedan, kunnat koppla ihop SOCIAL DISTORTION med blues i STONES-anda? Skönsjungande gospelgummor är ett passande och välkommet tillskott till denna… efterfest.
Jag förstår de vänner som vid första bekantskapen frustrerat svurit ut sina aggressioner när de förväntat sig ännu en riktig partymoodare; en lika bra – om inte bättre – stämningshöjande förfestskiva. Men istället för att sörja gamla goda tider: fortsätt låt föregångaren gå varm och spara nysläppet till efterskivan, eller kör den som stilla uppvärmning innan den ”riktiga” punkkängan, alternativt doomsmällen lyfter taket. Låt den smälta in lite. Räkna inte ut Social D än. Gitarrerna låter fläckvis fortfarande så där gött punkrockigt och skallrande vasst, även om de lackerats med alltmer Hank Williams och gubblues. Även rebeller och tuppkammar blir gamla, på gott och ont.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
