Sparzanza - Folie á Cinq (7)
 |
Band: Sparzanza Recensent: Erik Arvidsson |
Det är förvånande att det fortfarande finnas de som kategoriserar SPARZANZA som stoner metal. Det är ganska många år sedan de lämnande denna inriktning bakom sig. På nya plattan, och även den förra, finns inte tillstymmelse till denna uttrycksform. Likaså har jag noterat jämförelser med MUSTASCH, vilket jag inte heller tycker är vidare adekvat numera. Är det bara för att förre gitarristen David Johannesson gick över till göteborgarna? Hur som helst, SPARZANZA lirar inget annat än modern träffsäker metall med en relativt mörk - och stundtals stor - atmosfär. Någon vandring genom träsket av pop-attribut har de tack och lov inte företagit sig - något som annars är lätt att förledas in i när man lirar catchy och up-to-date metall. Istället ligger fokus på tyngd, hårdhet och intensitet.
Framförande- och produktionsmässigt är ”Folie á Cinq” fläckfri. Producent Richard Löfgren har gett skivan ett modernt och kraftfullt sound som passar perfekt för dagens SPARZANZA. Instrument-trakterandet är rent och snyggt och Fredrik Weileby röst har en större dynamik än någonsin. Att han dessutom bjuder på en hel del gutturala insatser är såklart ett plus i kanten. Kompositionsmässigt hörs det att bandet valt att finslipa ordenligt och plockat bort onödiga moment ur musiken. Bara det som skapar effekt har lämnats kvar, resten har förpassats till soptippen. Även om 2009-års ”In Voodoo Veritas” har mycket gemensamt med nya kreationen, trängdes på förra givet betydligt mer influenser, påhitt och avvikande idéer. Nu är det betydligt mer strömlinjeformat. Denna förändring är såklart på gott och ont, men personligen tycker jag det främst är till fördel då de nu har definierat ett tydligt ramverk för sin konst.
Kvalitetsnivån på låtarna är i det närmsta hög albumet igenom och spår såsom ”Temple of the Red-Eyed Pigs”, ”Crone of Bell”, ”Hell is Mine”, ”Devil's Rain” och stora kraftfulla balladen ”Follow Me” är alla författade i den högre skolan för hit-skapande. Baksidan med en platta som är såpass lättillgänglig är att dess livslängd kan vara relativt kort då varje låt sitter som ett smäck redan efter ett par lyssningar. Man tröttnar fort. Själv upplever jag inte riktigt längre den eufori över skivan som jag gjorde under de första lyssningarna. Bra som fan förblir det dock, men betyget stannar vid en stabil sjua.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
