Embassy of Silence - Euphorialight (4)
 |
Band: Embassy of Silence Recensent: Sara Söderström |
Smäktande finsk melodisk rock med kvinnlig sång, känns det igen? Jodå, vi har hört det förr och kommer troligen höra det igen. Med ”Euphorialight” gör EMBASSY OF SILENCE fullängdsdebut på hårdrocksscenen och jag kan dessvärre konstatera att euforin är rätt avlägsen. Ambitionen att förmedla känsloladdad finstämd melodiös metal finns där, men någonstans på vägen gick det snett. Med några få uppfriskande undantag serveras en kvalmig och osammanhängande massa av tonartshöjningar där man för länge sedan passerat gränsen mellan högstämd och högtravande. Om något är utmärkande så är det den pekorala övertonen som likt en odöd spökar skivan igenom. Fraser som ”absinthe eyes, opium words” eller ”ambrosia autumn, wendigo winter” ger mig eksem. Men plattan lider även av andra åkommor, främst ett allvarligt överanvändande av refräng som gör att det blir tjatigt till förbannelse. Sångerskan Ines Lukkanen har ett brett spann i rösten men når sällan hela vägen fram ändå. Hennes stämma kommer till sin rätt i de lite mörkare och fränare tonerna medan de ljusa partierna sänker intrycket, och inte blir det bättre av att det forcerade textmaterialet känns missanpassat till melodin vilket resulterar i en allmänt krystad sånginsats.
Jag vet att jag allt som oftast tar fram stridsyxan när jag stiger in i hårdrocksballadens oförlovade land, men detta på bekommen anledning; att kunna leverera ett godkänt dito är en konst få förunnade. Smetiga ”Passion and Savagery” är en sorglig historia och avslutande spåret ”Euphorialight”, som uppenbarligen ansågs så bra att skivan döptes därefter, är även det ett kväljande stycke som förföljer mig mentalt långt efter att musiken tystnat.
Bandet har haft uppenbara svårigheter att få ihop låtarna till homogena enheter. Ett antal komponenter utgör kärnan och dessa hade vunnit på smidiga övergångar istället för tvära kast. Fördelen är att alla spåren har något intressant element insprängt mellan refrängerna. Små mikroinlägg med panflöjt (!) eller en välplacerad orgelmatta piggar upp och de stunder då det blir drag under galoscherna lyfts musiken. Variationen i materialet är egentligen ganska stor även om det kvävs i den svulstiga atmosfären. Under alla lager ser jag ändå kvalitén och jag har fullt förtroende för att finnarna kan få fason på spretigheten till nästa platta och jag hoppas att de väljer att korta ner låtarna och skippar överdosen av repriser. Då går de en ljusnande framtid till mötes.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
