Dimmu Borgir - Abrahadabra (6)
 |
Band: Dimmu Borgir Recensent: Stefan Lejon |
Efter den kalabalik som pågått i DIMMU-lägret under de senaste åren hade jag minst sagt tappat hoppet om framtida stordåd. Att keyboardisten Mustis försvann bekom mig inte nämnvärt; tvärtemot hade jag hoppats på lite mer gitarrer och mindre orkester framöver. Förlusten av Simen Hestnes (ICS Vortex) var dock mer alarmerande. Huruvida hans basspel utgjorde någon viktig beståndsdel i bandets sound låter jag vara osagt. Hans grymma stämma kommer däremot att vara djupt saknad. Så fort den mannen öppnar käften lyfter han vilken låt som helst till oanade höjder. Att höra att han till råga på allt ersatts av Snowy Shaw (MERCYFUL FATE, THERION och en miljon band till) var snarast skrämmande. Vilket ofantligt nedköp rent sångmässigt. Detta visar sig också till viss del påverka slutresultatet när "Abrahadabras" för- och nackdelar summeras.
Rent musikaliskt finns nämligen ingenting att klaga på. "Abrahadabra" låter precis så som den stora majoriteten hoppas att en ny DIMMU BORGIR giv ska låta - förutsatt att man inte gav upp hoppet om bandet redan efter "Stormblåst" (1996) förstås. Skivan domineras fullständigt av intrikata orkestrala arrangemang och massiva keyboardmattor. Mina förhoppningar om mer fokus på riffande grusas alltså tämligen omgående. Ibland blir det nästan överväldigande med alla ljud som trängs om uppmärksamheten och som ibland dränker bort såväl gitarrer som melodier. Samtidigt är det också lite av charmen med bandet, att det ska vara over the top. Bakom allt prål döljer ju sig ändå några av de enklaste heavy metal-låtar du kan få dig till livs.
Silenoz & co har alltid varit fenor på att snickra ihop snabbhäftande låtar och på denna giv lyckas de kanske bättre än någonsin tidigare. Det blir nästan lite FÖR poppigt emellanåt. Som i "Ritualist", vars refräng låter mer än lovligt mycket 80-tals pop i allmänhet och PET SHOP BOYS i synnerhet. Hemska tanke. Å andra sidan är den nästintill omöjlig att värja sig ifrån. Efter bara en genomlyssning sitter den som epoxy på hjärnan. Första singeln "Gateways" är också effektiv i all sin enkelhet. Gästande Agnete Maria Forfang Kjølsrud (DJERV) förgyller låtens refräng med sin högst personliga röst och lyfter den från menlös till intressant. Mina favoriter är dock den über-bombastiska "Born Treacherous", som bitvis faktiskt påminner om något från COVENANTs gamla klassiker "Nexus Polaris", och folkmetaldängan (jag skojar inte!) "Dimmu Borgir" med sina TURISAS-minnande melodier. Mer av den varan skulle jag inte tacka nej till! Skivans absoluta höjdpunkt blir ändå Kristoffer "Garm" Ryggs (ULVER/ARCTURUS) vokala inhopp i avslutande "Endings and Continuations". Den mannen skulle vara en mer än värdig ersättare till Vortex!
Att bandet precis gett sig ut på vägarna i Europa som förband till KORN är inte förvånande. Mer lättillgänglig än så här kan knappast "extrem" metal bli utan att helt förvanskas. Norrbaggarna har helt enkelt slängt ihop en platta som för dem vidare i expressfart mot ännu större kommersiella framgångar. Detta kommer förmodligen att gå åt i Tyskland som hembränt i Norrbotten. Inte DIMMU BORGIRs bästa, den äran tillfaller fortfarande 10-poängaren ”Stormblåst”, men klart över förväntan. Med Vortex tillbaka på skutan hade betyget kunnat hoppa upp ett steg.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
