Molly Hatchet - Justice (7)
 |
Band: Molly Hatchet Recensent: Janne Stark |
MOLLY HATCHET är ett av få band som har kört utan en enda originalmedlem i bandet och kommit undan med det. Sedan 2005 är i alla fall Dave Hlubek tillbaka och upprätthåller originalstatusen. Soundet har i alla fall varit mer eller mindre konstant och sångaren Phil McCormack, som kom med 1996, låter inte alltför långt ifrån bandets originalsångare Danny Joe Brown. En skitig whiskeyröst är naturligtvis ett måste i MOLLY HATCHETs ruffiga sydstatsrock och det har Phil. Jag ska dock erkänna att av bandets tre sångare, Jimmy Farrar var med i början av åttiotalet, är Phil lägst på min lista. Han är visserligen bra, men det är något med hans sätt att sjunga som inte riktigt hittar hem hos mig. Han låter lite för mycket som han anstränger sig att låta ruffig och det blir lite konstlat. Jag ska också säga att mina favoritplattor med MOLLY HATCHET är tidiga alster som debutplattan, ”Flirting With Disaster” och ”Beatin’ The Odds”. Bandets plattor på den nya sidan av millenniet är helt okej, men inget jag hoppar högt över. ”Justice” flyter även den på i samma ådra. Vid en första lyssning kändes denna platta inte mer än okej, liksom de senaste varit. Jag ska dock erkänna att den växer efter ett par lyssningar. Plattan har en fet och gitarrdominant mix av Tommy Newton och Bobby Ingram, något som definitivt tillför låtarna lite mer power. De har inte heller fallit ner i den lömska radio-hit-gropen, utan håller sig borta från de värsta smörigheterna. Här finns istället några riktigt grandiosa powerballader av det mer episka slaget, typ ”Gonna Live ’Til I Die” och den gripande (i synnerhet storyn bakom) ”Fly On The Wings Of Angels (Somer’s Song) som mer drar åt klassiska sydstatsballader som ”Simple Man” eller ”Freebird”, även om de inte kommer upp i samma klass. Däremot blir ”As Heaven Is Forever” för jäkla smetig, på gränsen till att platsa på den amerikanska countrylistan. Där går gränsen. Det är dock för min del i de hårdare låtarna bandet kommer till sin rätt för min del. Det hela börjar redan i inledande ”Been To Heaven – Been To Hell” och den brutalt hårdrockande ”Vengeance”. Låtar som ”In The Darkness Of The Night” och ”Safe In My Skin” bjuder på klassisk sydstatsboogie som tar oss tillbaka till bandets storhetstid. Inalles en helt okej platta, även detta, men den har vissa höjdpunkter som inbjuder till en återvisit.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
