Blind Guardian - At the Edge of Time (7)
 |
Band: Blind Guardian Recensent: Erik Arvidsson |
De fyra studioalbum BLIND GUARDIAN släppte under 90-talet var i huvudsak odelat hyllade när de släpptes och är idag i det närmaste ansedda som klassiker inom sin genre. Det var först med 2002 års ”A Night at the Opera” som kritikerkår och anhängare inte bara bringade de tyska barderna rosor utan även törne, ett öde som också drabbade efterföljande ”A Twist in the Myth” (2006). Personligen blev jag förtjust i sistnämnda plattan men jag förstår kritiken som har riktats mot den - för trots att delar av utbudet ligger relativt nära klassiskt BLIND GUARDIAN-stuk - finns där ett handfull spår som ljuder mer uppdaterat och avvikande än normalt, vilket såklart gör det hela mer svåraccepterat. Detta verkar Hansi, André, Marcus och Fredrik insett, för merparten av tonerna som strömmar ut från ”At the Edge of Time” är av typisk BLIND GUARDIAN-karaktär. Att dessutom döpa en låt till ”Tanelorn (Into the Void)” - och göra den fartfylld - är ett ganska uppenbart drag för att flirta med alla som älskar ett verk som ”Somewhere Far Beyond” (1992). Att skivan också temamässigt är välfylld med lyrik baserad på boksviter av bland annat prisade fantasyförfattare såsom Michael Moorcock, George R.R. Martin och den nu framlidne Robert Jordan skickar även det tydliga signaler angående bandets riktning och fokus. ”At the Edge of Time” känns således som ett strategiskt drag för att förena den hjord som splittrades i början av 2000-talet. Men för att lyckas med en sådan mission krävs inte bara det typiska soundet och lämpligt textinnehåll, utan också rejält hög kvalitet på själva kompositionerna. Hur väl de lyckas får framtiden utvisa, men min inneboende magkänsla är att nya opuset kommer att anses som en seriös återkomst efter två halvlyckade releaser - ändock kommer ”At the Edge of Time” klassas som svagare än 90-erans kreationer.
”At the Edge of Time” består av två svulstiga och episka hymner ackompanjerade av en äkta symfoniorkester (”Sacred Worlds”, ”Wheel of Time”), tre fartvidunder (”Tanelorn (Into the Void)”, ”Ride into Obsession”, ”A Voice in the Dark”), tvenne folk/medeltidsinspirerade skapelser (”Curse My Name”, ”War of the Thrones”) och tre stycken som i huvudsak går i medeltempo (”Road of No Release”, ”Valkyries”, ”Control the Divine”). Materialet är inte självklart. Det kräver sin tid. Det behövs en viss fördjupning. Efter mina inledande lyssningar var jag inte alls övertygad. De flesta spår kändes relativt mediokra, slätstrukna. Jag gladdes åt att själen i soundet var tillbaka på allvar, men grämdes över att låtarna inte var giftigare - mer mördande. Betyget skulle bli en femma, på sin höjd en sexa. Men så hände något. Sakteligen började riffen, melodilinjerna, arrangemangen, sångslingor, körerna, refrängerna, de dolda finesserna, ja styrkan i både detaljerna och helheten att utkristalliseras. När jag skriver dessa rader, efter min si så där tolfte genomlyssning, inser jag att metallminstrelerna lyckats skapa ett riktigt hållbart album fyllt med karaktär och vitalitet. Svackor förkommer, men ”At the Edge of Time” är en trevlig upplevelse med god variation, lagom komplexitet och troligtvis ett vax som kommer att hålla i längden.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
