Magnolia - Steg för steg (9)
 |
Band: Magnolia Recensent: Janne Stark |
ABRAMIS BRAMA, SVARTE PAN, HORISONT, MOUCHTA och MAGNOLIA. Bara för att nämna några. Det är kul att se att vårt lands hårdrocksurfäder NOVEMBER har inspirerat så många nya bra band. MAGNOLIA har nu släppt lika många plattor som NOVEMBER klarade av under sin tragiskt korta livstid som band, nämligen tre. Utvecklingen för MAGNOLIA har definitivt gått framåt, även om jag tyckte kvalitén var hög redan från början. Jag gillar dock produktionen bättre på ”Steg för steg”. Den är riktigt skönt dynamisk och fri från allt vad destruktiv söndermastring heter. Trots detta är soundet fett och tungt med en klassiskt bred sjuttiotalsinspirerad stereobild. Likaså är gitarrerna tunga och elaka utan att vara sönderdistade. Jag vågar naturligtvis inte svära på det, men det låter väldigt mycket rörstärk om soundet. Likaså låter trummorna skönt befriade från triggningar och de har istället en Bonhamsk rumsklang som bara kan fås på naturliga vägar. Lyssna bara på introt till ”Nu får det vara nog”. Detta i kombiantion med Ronnys fläskigt distade bas á la Felix Pappalardi gör detta till bomull för öronen. Ronny är även en suverän sångare och hans språk är naturligtvis svenska. Jag tycker även låtmaterialet på nya plattan känns starkare än någonsin med ett antal helt suveräna riff inbakade i de skönt grooviga låtarna. I låten ”Jag vandrar” har de banne mig till och med lyckats få ett Fender Rhodes-piano att låta tungt, vilket är en bedrift värd att noteras. Detta är ren mumma för oss som gillar gamla MOUNTAIN, NOVEMBER, CREAN, BLUE CHEER, etc. Jag är imponerad av att Ronny kan få till så många bra riff som, sin väl undersökta genre till trots, känns nya och fräscha. Jag kände faktiskt inte i enda låt någon känsla av att jag hört det förut, även om jag naturligtvis kan härleda influenserna till tidigare nämnda grupper. Liksom ”di gamle” är det ingalunda enahanda, utan här finns exempel på låtar som sticker iväg åt lite olika andra håll, exempelvis den coolt jazz-bluesiga men ändå riktigt tunga ”Jag vandrar”, med ett helt enastående solo av gitarristen Mark Tholin (som även sköter pianot). Ett annat exempel är den glada instrumentalen ”Arbetar i solsken” som också går sin egen lilla väg. En helt enastående platta som helt klart befinner sig i toppen av alla NOVEMBER-dyrkares verk.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
