Ozzy Osbourne - Scream (4)
 | Band: Ozzy Osbourne Titel: Scream År: 2010 Bolag: Universal Betyg: 4/10 Recensent: Erik Thompson |
Det är först på senare tid jag verkligen tänkt seriöst på, och låtit mig irriteras av det faktum att Ozzy Osbourne i princip helt och hållet har andras talang att tacka för den stjärnstatus han åtnjuter. Han har aldrig varit mycket till sångare, hade det inte varit för att hans röst råkat passa för den BLACK SABBATHska helheten skulle han aldrig haft en chans att bygga en karriär på den. Han spelar inget instrument, och spelar således en marginell roll vid tillkomsten av vad som till namnet är hans eget material. Den utstrålning han besitter är ansenlig, men skulle enbart ha varit skådebröd om det inte vore för att han under 40 år låtit sig bäras upp av genuina begåvningars låtskrivartalang. Begåvningar som Tony Iommi, Geezer Butler, Randy Rhoads, Bob Daisley och Zakk Wylde. Kort sagt: att Ozzy blivit ett begrepp och en ikon är i sista hand inte särskilt mycket Ozzys egen förtjänst.
Men, som sagt, den saken har inte bekymrat mig särskilt mycket förrän på senare år. Efter att han manövrerat sig tillbaka in i BLACK SABBATH och förvandlat en fortfarande kreativ och produktiv grupp till ett självparodiskt museiföremål. Efter att hans tidigare mystik och skrämselfaktor omintetgjorts av den parodiska förståndshandikappsuppvisningen i "The Osbournes". Efter, nu senast, det från början dödsdömda försöket att skrämmas med domstolsspöket för att muta in hans förlorade andel i namnet BLACK SABBATH. Och framför allt, det allra värsta som gör att ingenting längre uppväger all denna patetik: efter att hans egna plattor blivit så mycket sämre att de inte ens klarar sig över godkäntstrecket. "Scream", hans tionde studioalbum, är ett slående exempel och ännu en rejält tilltagen spik i Ozzys alltmer hermetiskt tillslutna kista.
Skivan är inte det allra sämsta Ozzy gjort, men det beror bara på att coverspektaklet "Under Cover" från 2005 knappast är möjligt att underträffa. Vad som först och främst frapperar lyssnaren är produktionen, återigen en variant på den teflonindustriella ljudbild som hängt med sedan "Ozzmosis" (1995) och då framstod som en någotsånär oprövad innovation. Femton år senare är greppet lika genomskinligt som en överkammad flint, och ungefär lika smickrande. Producenten Kevin Churko är huvudansvarig för såväl detta som materialet i sig, och det är alltså inte överraskande att "Scream" kort och gott framstår som en ännu vekare syskonplatta till "Black Rain" från 2007. Det är däremot en besvikelse, för den som hoppats på att nye, fantastiske och i den traditionella metallen rotade gitarristen Gus G (FIREWIND, ex-DREAM EVIL, ARCH ENEMY) skulle bli en vitamininjektion även på låtskrivarfronten. Istället är han något av en pärla för svin — vad är det för vits med att vara en suverän gitarrist om man inte har något som är värt att spela?
Denna långdragna inledning borde på papperet följas av en lika utförlig introduktion av själva låtmaterialet. I praktiken finns ingen anledning att uppehålla sig särskilt länge vid det ämnet. "Let It Die" är en hyfsad inledning i midtempo. Slut. Roligare än så blir det aldrig på "Scream". Möjligen spelar "Diggin' Me Down" i ungefär samma liga, och även den lugnare "Life Won't Wait" kvalificerar sig så generisk den är åtminstone för betyget "bättre än underkänd". Objektivt sett bra låtar, för att inte tala om klassiker, finns här däremot inte en enda. Allting låter hört, inget låter fräscht — det vänligaste man kan säga om det resterande materialet är att det åtminstone är lätt att glömma, det må vara tillkämpat brysktuffa "I want it more" eller hopplöst hitpotentialbefriade singeln "Let Me Hear You Scream".
Ozzys tidigare medarbetare kläckte guldägg och gjorde honom till stjärna. Hans nuvarande kläcker skit och har gjort honom till föredetting. Så kan det gå.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
