Crashdïet - Generation Wild (7)
 | Band: Crashdïet Titel: Generation Wild År: 2010 Bolag: Gain Betyg: 7/10 Recensent: Erik Thompson |
Att lära sig uppskatta CRASHDÏETs andra album "The Unattractive Revolution" krävde en arbetsinsats som obehagligt mycket påminde om självbedrägeri. Skivbranschens intresse för den nya svenska slezevågen hade dött med Dave Lepard, varför hela rörelsens framtid tycktes beroende av att CRASHDÏET övertygade rejält med sitt comebacksläpp. Det var bara att försöka intala sig att Olliver Twisteds röst kanske inte var så medelmåttig ändå, att materialet inte var så knussligt på höjdpunkter och att bandet inte föreföll så tveksamma om vilket inriktningsben de egentligen ville stå på.
Den här gången talar vi emellertid om en skiva som, glädjande nog, inte kan summeras bättre än med klichéfraser. "CRASHDÏET har hittat hem." "Det här känns som den egentliga uppföljaren till 'Rest in Sleaze'". Musiken lutar sig återigen främst mot framträdande melodier, och körsången når periodvis rena DEF LEPPARD-nivåer av oblyg storslagenhet. Nytillskottet Simon Cruz är ett uppsving i frontmannapositionen som kan jämföras med när TIGERTAILZ bytte upp sig från Steevi Jaimz till Kim Hooker (garvade sleazefans vet precis vad jag snackar om). De musikaliska skiftningarna mellan machokaxighet, vemod och hel- och halvdestruktiv partykänsla framgår med långt större tydlighet nu när CRASHDÏET återigen har en sångare kapabel till så nyanserade uttryck.
Låtmaterialet innehåller inget enda direkt stolpskott, fast den uppgivna och något besynnerliga "Save Her" inte är vad man skulle kalla en given favorit. Titelspåret är, förstås, skivans självskrivna allsångsfavorit, men inte lika självskriven favorit allt som allt. Den fartfyllda "Rebel" är troligen en farligare kandidat till den titeln, aningen mindre omedelbar, men en vinnare i längden. "Beautiful Pain" är bitterljuvt fläskig, något så sällsynt som en powerballad som inte alldeles följer givna ramar men ändå funkar. DOKKEN-svulstiga "Bound to Fall" hör också till plattans toppskikt, medan de flesta av de resterande verken — "Armageddon", "So Alive" och "Down With the Dust" — kort och gott levererar utan att överraska. "Native Nature" låter som hämtad från SKID ROWs debut, utan att för den skull vara en av de starkaste numren på "Generation Wild", medan den flummiga "Chemical" faktiskt är en relativt udda fågel. Skiftesrik, förvånansvärt oförutsägbar och... tja, låt oss bara säga att går det att skapa en livsduglig förening av ALICE IN CHAINS-grunge och sleaze, så är det kanske vad CRASHDÏET åstadkommit med den här låten. Säkerligen av en ren slump, som så många stora uppfinningar.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
