Dark Tranquillity - We Are the Void (6)
 | Band: Dark Tranquillity Titel: We Are the Void År: 2010 Bolag: Century Media Betyg: 6/10 Recensent: Björn Larsson |
Något som recensenter har för vana att göra är att se vad andra skrivit om plattan man själv ska recensera. Vanligtvis gör man det innan man själv gjort sitt eget jobb, av ren nyfikenhet. Jag är inte säker, men jag tror inte att det är många recensenter som vill erkänna detta. Problemet med det vara att många recensioner blir snarlika eller att omdömena blir likartade. Det är svårt att inte påverkas om en recensent som man vanligtvis uppskattar höjer en platta till skyarna. Kanske ger man samma platta en ärligare chans även om man själv inte ser storheten inledningsvis? Jag kommer här att gå emot mina kollegor i fallet "We Are the Void". Men först vill jag vara ärlig och erkänna att de enda två plattor som jag verkligen fastnat för med DARK TRANQUILLITY är "The Gallery" och förra plattan, "Fiction". Om vi nu fokuserar på "Fiction" så var den en klockren uppvisning i melodikänsla, mångsidighet och talangfullt låtsnickeri. Att det sedan kryddades med en god portion rutin gjorde inte saken sämre, då stabiliteten i det här bandet inte går att förneka. Men DARK TRANQUILLITY slår inte alltid huvudet på spiken och "We Are the Void" är beviset på det.
Plattan öppnar lovande med en riktig fullpottare - "Shadow In Your Blood". Skön tvåtakt med fiffigt gitarrtugg och en mäktig refräng. Men sedan följer "Dream Oblivion" och "The Fatalist", som inte leder någonstans. Tempot dras ned och en såsig sölighet infinner sig, som egentligen inte försvinner helt för än i "Arkhangelsk" - som lustigt nog är det mest episka och dramatiska som dessa göteborgare fått ur sig (enligt min vetskap). Helt plötsligt faller alla bitar på plats igen. Syntharna blir en tillgång och klimaxen är ett faktum. Det finns fler fina stunder på den här disken, som nästföljande titelspåret och likartade "Surface the Infinite". Problemet är att när dimmern slås på och Stanne ska sjunga gotisk metal (i "Her Silent Language" t.ex), så tappar plattan stinget, eller 'schvunget' om man så vill. Ibland hamnar man i mellanlandet och syntharna tar för mycket fokus, medan jag mest sitter och rycker på axlarna. På "Fiction" fungerar även de mer melankoliska numrena, men inte här. Jag vet inte om det beror på idétorka eller om man försökt göra en så mångsidig platta som möjligt. Om så är fallet så är det beundransvärt, men i min värld fungerar det tyvärr inte.
Jag ska inte bortse från de bra stunderna på "We Are the Void", för de finns där. Men jag kan heller inte bortse från utfyllnadsspåren. Fansen kommer emellertid att tugga i sig det här (i synnerhet i ett livekontext), men de nya anhängarna kommer förmodligen att attraheras av det som samma band gjort bättre på tidigare plattor.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
