Slayer - World Painted Blood (6)
|
En sak måste vi har klart för oss:
SLAYER kommer aldrig mer att göra en pigg megathrashplatta som i forna dagar. De kommer aldrig mer att uppnå den primitiva känslan från "Hell Awaits" eller pangpårödbetan-trösket i milstolpen "Reign in Blood". Men misströsta ej! Efter denna milstolpe har SLAYER spottat ur sig bra grejer. "South of Heaven" och "Seasons in the Abyss" är bra plattor. "Divine Intervention" är stundtals riktigt bra den med och jag tycker i alla fall att "Disciple" och "Bloodline" (från "God Hates Us All") är legitima klassiker *duckar för tomma ölburkar och Christer-Pettersson-slitna nitarmband*.
Men nu är SLAYER tillbaka och "Christ Illusion", som inte var en direkt bajstromb, lämnade ändock en hel del att önska. Förhoppningarna ökade heller inte då singeln "Hate Worldwide" (en bagatell från ett band som inte verkade bry sig om att bevisa sin fortsatta existens) skickades ut i cymberrymden. Med en titel som flirtade med en forntida framgång skulle SLAYER nu släppa en platta som hade en del att bevisa, i synnerhet då man hävdar att "World Painted Blood" inte är en svansång.
Fullständigt övertygad är jag inte. Titel- tillika öppningsspåret är en bra låt. Fränt intro, svängiga trummor och när tvåtakten (som är obligatorisk i SLAYERsammanhang) kommer in är den, inte blixtsnabb, men behaglig. Groove före furiös ilska. Bra start men något tamt. Jag slås också av den något ruffiga produktionen som går helt hem hos mig. Man kan riktigt föreställa hur trummorna ser opolerade ut och hur ett element spruckit i Hannemans Marshall. SLAYER är inte direkt kända för att få DIRE STRAITS-puritaner att hyperventilera i produktionssammanhang, men det här låter ärligt och organiskt. Jag kan även glädja er med att Dave Lombardo är i högform.
Sedan följer (som vanligt på senare år) några anonyma spår i form av tvillingarna "Unit 731" och "Snuff" som låter lite väl lika varann. Det är tvåtaktstugg inbakat med några "South of Heaven"-doomiga riff som mer eller mindre gjort bandet till vad de är idag. De är lika obligatoriska som ägg i omelett, eller hårfästen i VENOM.
*reklampaus på Spotify*
"Beauty Through Order" börjar stämningsfullt och får agera som plattans första temposänkning, som är ack så behövligt när inspirationen till snabba bitar börjar tryta. Men det här är en bra låt och som ni alla vet kan SLAYER även göra bra långsamma låtar. Tom Araya fixar även melodikänslan bra. Mer som är värt att nämna: "Public Dismay of Dismemberment" innehar blastbeats, vilket är högst ovanligt för SLAYER. "Human Strain" har ett coolt break som varit ännu coolare om riffet inte varit snarlikt det i "Jihad" från "Christ Illusion", däremot byggs riffet på med fiffiga detaljer och frän sång från Araya. "Playing with Dolls" är en annorlunda låt som funkar mer än väl, som i sig visar att SLAYER fortfarande kan förnya sig utan att kliva ifrån grundkänslan - en av skivans bästa låtar av den anledningen. Kudos!
Som sammanfattning vill jag ha några saker nämnda:
Tom Araya gör sitt mest mångfacetterade jobb so far. Det säger inte jättemycket men jag är uppriktigt imponerad. Produktionen är bra av rätt anledningar och det hörs att SLAYER har kul och är inspirerade. Självklart är inte "World Painted Blood" en fantastisk skiva, men det är en skiva som visar upp ett veterangäng som fortfarande vågar utan att lira safe. Det säger inte så lite med tanke på att SLAYER skulle sälja precis lika många enheter och sälja precis lika många biljetter även om denna platta var fullständigt usel - men det är den inte.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
