Marduk - Wormwood (8)
 | Band: Marduk Titel: Wormwood År: 2009 Bolag: Regain Betyg: 8/10 Recensent: Björn Larsson |
MARDUK slutar inte förvåna. Efter att så gott som blivit uträknade av undertecknad i och med den mycket svaga (för att inte säga bitvis usla) "Le Grande Danse Macabre" för 8 år sedan, så laddade bandet om med ny trummis (då forne batteristen Fredrik Andersson uppenbarligen hade tappat gnistan) och en återfunnen glöd med "World Funeral", trots sångaren Legions oinspirerade sånginsats. Kort efter hoppade den långtida frontmannen Legion av och MARDUK stod utan sångare. Vi var många som tappade hakan då "Plague Angel" nådde skivhyllorna, då bandet visade att de var bättre och starkare än någonsin - mycket tack vare anställningsavtalet med Mortuus (eller Arioch som han väljer att kalla sig i FUNERAL MIST) som hjälpte MARDUK att återfå allvaret i sin blasfemiska svartmetall. Efterföljande "Rom 5:12" visade upp ett veteranband som vägrade stagnera och med ett mångfacetterat uttryck bevisade MARDUK att de tillhörde den absoluta eliten.
"Wormwood" blir nu tredje plattan med Mortuus bakom skrikpinnen och föga förvånande är det att han nu gjort tydliga avtryck i musikskapandet. Stundtals minner nämligen musiken mer om FUNERAL MIST än något bandet släppts ifrån sig tidigare. Tendenserna märktes av redan på förra plattan, men det är först nu som man verkligen tagit ut svängarna på allvar. Mindre struktur och mer "jam" helt enkelt. Det låter spontant och uppriktigt vilket funkar bra med den nedstrippade produktionen, signerad Devo Andersson (bas). De mer typiska, hamrande höghastighetspärlorna är inte bortspolade. Öppningsspåret "Nowhere, No-One, Nothing", "This Fleshy Void" och "Into Utter Madness" låter ungefär som vi vant oss vid - brutalt och småmelodiskt. Men de nya, nästan psykedeliska tilltagen finnes först i skruvade "Funeral Dawn", som med en enkel men hypnotiserande gitarrslinga kompletterat med ett melodromliknande ljudspår försätter en i trans. Lägg där till Mortuus nästan omänskliga stämma och magiskt är bara förnamnet. "Unclosing the Curse" - även det en störd skapelse, som med en kyrkklockstakt och minimalistiska gitarrer låter några fraser spys ut på toppen av det infernaliska ljudspåret. Eller det oortodoxa slutspåret, "As a Garment", som låter en dov basslinga och tunna trummor vagga lyssnaren in i en falsk trygghet - för att sedan krossa lugnet med en hatisk korus.
"Wormwood" är en riktigt stark platta som rekommenderas till alla som är intresserade av black metal som vill förändra, förfina och förnya. Blir man inte allt för het på drogad avantgarde eller Ingemar Bergman-misär, så kommer säkert "Phosporous Redeemer", "Into Utter Madness" eller "Whorecrown" att göra susen i mer "konventionella" öron.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
