Behexen - Rituale Satanum

All musik handlar om tröst. Jag tror det var Ulf Lundell som sa det, och tanken är inte helt förflugen. Vet inte om hårdrocken och dess otaliga underavdelningar var inkluderade i uttalandet, men jag tror att hypotesen håller ändå. Vad gör man när någon man tycker väldigt mycket om inte tycks märka att man finns, när människor i ens närhet dör av olika idiotiska och orättvisa anledningar, när den person man håller närmast hjärtat hittar någon annan? Vart tar man vägen när det känns som om allt håller på att rasa samman? Om du fungerar som mig blir du en våt fläck framför högtalarna.

"Ha!", tänker du kanske nu. "Metalcentrals läsare är tuffa och grymma och behöver ingen tröst! Jag lyssnar på jättehårt megamangel och behöver inte Dr Jeppssons dubiösa teorier om metal som känslomässigt plåster. Dra åt skogen, din kvacksalvare!" Håll käften, svarar jag. Om du inte levt som eremit i Norrlands inland sedan puberteten, har du fått hjärtat utslitet via matstrupen, urvridet som en disktrasa och malt i en köttkvarn någon gång i livet. Därmed finns det, eller har funnits, ett behov av lindring även hos dig.

När skriken eller gråten inte räcker för att få ut det man har inom sig finns det ibland bara en sak att göra: låta någon annan känna åt en, någon som kan hitta de rätta orden för det man går igenom och skapa en känsla av identifiering, någon man kan dela lidandet med. DANZIG är bra på det, MARILYN MANSON, NINE INCH NAILS och NEUROSIS likaså. Men den allra bästa terapin hittar jag i en helt annan genre i allmänhet och en viss skiva i synnerhet: DISSECTIONs "Storm of the light's bane".

Det ingår knappast i Jon Nödtveidts stora kosmisk-sataniska plan att vara en snuttefilt för unga män med kärleksbekymmer, men likafullt finns han alltid där och sträcker ut en hjälpande hand när det behövs som bäst. Det är inte känslan av identifikation med honom som gör det, bör kanske påpekas. Hetsjakt på kristna och nihilistiskt mässande kan vara nog så upplyftande vid rätt tillfälle, men det som verkligen gör luften lättare att andas är den totala känsloutlevelse som förmedlas. Att Nödtveidt inte ger utlopp för mycket annat än ett uppriktigt hat mot hela den mänskliga rasen är inte så viktigt i sammanhanget, huvudsaken är att han känner så starkt att han suger åt sig all negativ energi i rummet. Jag är inte säker på att det är vad som sker i teorin, men för mig fungerar det exakt så i praktiken.

Finska BEHEXENs debut "Rituale Satanum" - skivan släpptes redan 1999 i en upplaga om 500 exemplar, men lanseras nu i ommastrad version via Dynamic Arts - landade i min brevlåda en ovanligt nedstämd onsdag och gjorde sig genast svårumbärlig i cd-spelaren. Att bandet spelar "Suomalaista black metallia" som enbart går ut på att dyrka Hin Håle och smäda kristendomen struntade jag fullständigt i och fann i stället den där trösten som Lundell pratade om. Rent musikaliskt handlar det om gediget DARK FUNERAL-prygel, med snygga slingor, en trave medryckande riff och det mest uppgivna heliumskrikande jag hört på länge. Att musiken är fem år gammal märks genom att man hört det förut några gånger, men kvartetten plockar bonuspoäng genom att introt låter som mina pubertala "black industrial"-favoriter MZ.412 har plockat ihop. Dessutom är smärtan och svärtan i musiken rejält påtaglig. I skrivande stund - jag har pengar på banken, ett schysst sommarjobb och en bra flickvän - finns det ingen anledning att lyssna på BEHEXEN, men så fort jag behöver en musikalisk snuttefilt av någon anledning kommer "Rituale Satanum" att snurra flitigt i stereon.