Gorgoroth - Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt (6)
|
Många känner säkert till turerna kring GORGOROTH, men för att göra en lång historia kort så kan det hela sammanfattas på följande vis:
Infernus (gitarr) grundade GORGOROTH. Gaahl (sång) och King Ov Hell (bas) tyckte inte att Infernus hade någon entusiasm kvar (King Ov Hell har stått för majoriteten av låtskrivandet på de senaste plattorna) och beslutade sig för att ta patent på bandnamnet utan Infernus kännedom. En kort tid senare gavs Infernus foten och namnet GORGOROTH behölls. Men så enkelt blev det inte - då Infernus beslutade sig för att stämma Gaahl och King Ov Hell, vilket resulterar i en rättsprocess. Skivbolaget Regain ställer sig på Infernus sida, som vid sidan av rättegången samlar ihop en ny line-up och börjar arbeta på en sprillans platta. Slutligen ger domstolen Infernus rätt, då han var den ende originalmedlemmen kvar i bandet. Gaahl och King Ov Hell tar istället det nya och krya namnet GOOD SEED (som numer kastat in handduken då Gaahl inte längre brinner för hårdrock).
Följdaktligen kretsar idag namnet GORGOROTH kring gitarristen Infernus som nu istället sprider hat gängse med Pest (sång, tidigare medlem från 1996-97), Frank "Bøddel" Watkins (bas, OBITUARY) och Tomas Asklund (trummor, DISSECTION). Musikaliskt rimmar "Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt" bättre med "Under the Sign of Hell" (1997) än föregångaren, "Ad Majorem Sathanas Gloriam" (2006). Kanske ter det sig inte så märkligt, då Infernus var den som stod mest för låtskrivandet för tio bast sedan. Det är också ett ganska smart drag, för huvudsyftet med den här plattan är inte att bryta ny mark - utan att tysta de som tvivlar och hålla greppet hårt om de långtida fansen.
Soundet är primitivt, melodiskt och bitvis thrashigt - alltså mer "Revelation of Doom" än "Carving a Giant". Pest väser sig igenom de nio låtarna som om det fortfarande var 1996 och produktionen lämnar mycket att önska, som sig faktiskt bör när man snackar om GORGOROTH. Produktion har aldrig varit viktigt för Infernus, eller hans f.d bandkamrater. Även om tidigare plattor har låtit helgjutna på sitt sätt, så har det aldrig imponerats med breda, ambitiösa ljudbilder. Det fungerar inte med det ursprungliga konceptet ('norsk black metal'). Men i min mening lider "Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt" en aning av Tomas överdrivet triggade trummor (killen kittlar fan på pukorna) och det ganska tillmötesgående gitarrljudet. Klart lyssningsbart, men inte det riv som hade höjt plattan något. Men riffen (bestående av hederligt norskt vemod) finns där och låtar som "Aneuthanasia", "Cleansing Fire" och "Human Sacrifice" (vikingasången!) utgör mycket positiva igenkänningsfaktorer och är klara höjdpunkter på den här plattan.
GORGOROTH har inte gjort sin bästa skiva med "Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt", men kanske sin viktigaste - och nog kommer de som tidigare diggat att fortsätta digga. Bland de inkluderar jag även mig själv.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
