Megadeth - Endgame (8)
 | Band: Megadeth Titel: Endgame År: 2009 Bolag: Roadrunner Betyg: 8/10 Recensent: Erik Thompson |
Tycker du MEGADETH var som bäst på "Rust in Peace"? Eller på "Countdown to Extinction"? Eller är du rentav ett nytillkommet fan och helsåld på en platta som "The System Has Failed"?
I vilketdera fallet av de tre tror jag definitivt att du kommer att bli nöjd med "Endgame". Kanske lite mindre nöjd om du har "Peace Sells" But Who's Buying?"-eran som favoritepok med MEGADETH, men även då lär du troligen tycka att detta är bandets bästa skiva på bra många år. Slutbetyget åtta ter sig faktiskt alltmer tilltaget i underkant för varje lyssning " rentav för varje låt under varje lyssning.
"Endgame" är inte någon thrashplatta, vilket väl i och för sig ingen hade räknat med " den delen av MEGADETHs karriär är förbi och lär inte återkomma. Bandets tolfte studioalbum är en renodlad heavy metal-platta, av det mestadels tyngre slaget men de snabbare, dubbelkaggeunderstödda passagerna är inte heller sällsynta och i spektrumets motsatta ände finns även en ödesmättad ballad, med den något åbäkiga titeln "The Hardest Part of Letting Go... Sealed With a Kiss". Men det är också dess enda fel. Det är överhuvudtaget svårt att komma på något att kalla fel med den här plattan " den består nämligen uteslutande av potentiella hits som gjutna till blivande livefavoriter. Däribland "This Day We Fight", "44 Minutes", "Bite the Hand That Feeds", "How the Story Ends" och självfallet "Head Crusher", det första och mycket väl valda singelsläppet fastän vilket som helst av redan nämnda spår skulle ha varit en precis lika passande och aptitretande introduktion. Det hade även "1, 320'" varit " en låt kring ett för MEGADETH ovanligt livsbejakande ämne, nämligen dragsterbilar.
Sammanfattningsvis låter det här väldigt mycket som, och kunde knappast tas för något annat än MEGADETH, vilket förstås är en talande illustration över hur synonym frontmannen Dave Mustaine själv är med det band han skapat. Hans karakteristiska sångstil, som någon med dåliga nyheter att meddela och som är ganska självbelåten över detta, framstår numera som högdraget spydig snarare än näven i bordet-militant, och den som främst uppskattade MEGADETH under deras stunder av tvära kast och fintliga takt- och tonartsbyten kommer ganska säkert att tycka "Endgame", liksom de båda plattor bandet tidigare släppt efter återuppståndelsen, är alltför lättuggad. Möjligen finner dessa viss tröst i att kunna konstatera att nytillskottet Chris Broderick (JAG PANZER, NEVERMORE) är den bäste gitarrist MEGADETH haft sedan Marty Friedman, och kanske någonsin. Mannen är ett speltekniskt underverk, som ändå väljer att spela tillsammans med resten av bandet istället för att framhäva sig själv på helhetens bekostnad. Inte heller gör trummisen Shawn Drover (EIDOLON) eller mångsidige basisten James Lomenzo (WHITE LION, DAVID LEE ROTH, BLACK LABEL SOCIETY) några försök att förhäva sig " dagens MEGADETH är helt uppenbart ett lag, där var och en presterar på topp i perfekt symbios och med stolt medvetenhet om hur viktig vars och ens roll är för det sammanlagda resultatet.
Av det totalkvaddade och ömkligt identitetssökande MEGADETH för vilket allt hopp tycktes förlorat redan för tio år sedan hörs inte ett spår. "Endgame" är ett verk av ett band inne på sin andra storhetstid och lär ihågkommas som en av 2009 års bästa skivor.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
