Heaven & Hell - The Devil You Know (7)
 | Band: Heaven & Hell Recensent: Neven Trosic |
"Man bör ju inte förvänta sig en ny "Heaven and Hell", då blir man bara besviken". Uttalanden av denna sort har förekommit hyfsat många gånger i diverse nätdiskussioner som har föregått releasen av "The Devil You Know". Egentligen är rådet inte alls dumt " jag menar, hur ofta händer det egentligen att en artist med sitt senaste alster kommer upp i samma klass som ett forntida, mästerverksförklarat dito ur den egna produktionen? Å andra sidan, är det verkligen så lätt att dämpa förväntningarna när fyra hyllade hårdrockslegendarer ger ut sin första skiva i samlad trupp på 17 år? Nej, trodde väl inte det.
Hur blev resultatet då? Tja, hade man siktet helt inställt på kvalité á la ovannämnda 1980-album eller i varje fall "Mob Rules"-klass lär man troligtvis bli besviken. Inte heller når man upp till nivån av den lite underskattade "Dehumanizer", utan detta är enkelt sagt den minst bra plattan ett Ronnie James Dio-frontat BLACK SABBATH har presterat hittills. Eller ja, ska vi nu vara petiga har vi här den enda och förstås bästa fullängdaren en konstellation vid namn HEAVEN & HELL har släppt. Själv tycker jag mig ha fått ungefär det jag hade väntat mig, det vill säga ett starkt, tungt och välspelat album som dock inte har någon direkt chans att uppnå klassikerstatus. De tre nyskrivna låtarna på samlingen "The Dio Years" från häromåret var samtliga bra men kunde knappast gå vinnande ur en match mot titlar som "Children of the Sea" och "Falling Off the Edge of the World". På så vis kunde i varje fall undertecknad ha e n någorlunda god hum om vad kunde vänta sig av en hel nyskriven CD (och LP).
Soundmässigt ligger det nära till hands att hänvisa till nämnda "Dehumanizer" från 1992, sett till den väldigt hårda och mörka ljudbilden. Samtidigt drar vissa dynamiska arrangemang, inte minst de akustiska partierna i "Bible Black" och "Rock and Roll Angel", åt "Heaven and Hell" såväl som "Mob Rules"-hållet. Just "Bible Black" hör definitivt till det mest minnesvärda på skivan och den får gott sällskap av ondskefullt malande "Follow the Tears" samt mäktiga "Fear". Även "Double the Pain" och ödesmättade "Breaking Into Heaven" hör till ljuspunkterna men det är lite tråkigt att de få gånger man drar upp tempot, främst i "Neverwhere" utmynnar i något rätt bagatellartat.
Själva musikerinsatserna är föga förvånande förträffliga. Någon skojade en gång om att Dio har sålt sin själ och sitt hårfäste till djävulen för att kunna ha en så välbevarad och alltjämt storslagen röst, men med tanke på hur för jäkla bra 66-åringen låter på "The Devil You Know" är det snarare mer rimligt att spekulera i om han inte i själva verket är djävulen. Tony Iommi må å sin sida här inte leverera några av sin karriärs mest legendariska riff, men lyckas ändå utan tvekan låta som "den ende" och imponerande särskilja sig från sina många lärjungar. Vidare lär man inom tungmetallens många boningar svårligen hitta en rytmsektion mer bastant och stenkrossande än den som Geezer Butler och Vinny Appice utgör.
Så visst har de återigen gjort väldigt bra ifrån sig, de gamla rävarna. Givetvis hade man inte klagat om anledningarna till att jubla hade varit ännu fler, men med tanke på hur vanligt förekommande besvikelser bland veteransläpp har kommit att bli på senare år så är detta inget annat än en mer än lovligt positiv bedrift.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
