Candlemass - Death Magic Doom (8)
 | Band: Candlemass Titel: Death Magic Doom År: 2009 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson |
Tunga nerstämda tongångar och dyster lyrik är sällan fel att vältra sig i. Speciellt inte när de levereras från Svea rikes mästare av episk doom nummer ett - CANDLEMASS. Förvisso är kapellmästare Leif Edling och hans ensemble - likt de flesta välkända svenska varumärken numera - inte helt svenska längre. Bakom micken befinner sig ju som bekant sedan en fullängdare tillbaka den amerikanska SOLITUDE AETURNUS-vokalisten Robert Lowe. Ett val som inte kunde vara mer rätt. Utav den kända metallsångarfloran där ute i hårdrockarlandskapet torde Lowe vara en av de absolut mest lämpade att axla den store munken Messiahs roll. Han bevisade det med bravur på 2007 års "King of the Grey Islands" och lika storstilat förmedlar han texterna med känsla, kraft och teatralisk storhet på nya "Death Magic Doom". Ett album som enligt Edling själv är deras starkaste sedan mästerverket "Nightfall" (1987). Ett djärvt uttalande som det lär finnas många åsikter om. Att ta upp fighten med någon av de klassiska 80-talsplattorna är ingen enkel match - men ju mer nya domedagskolossen får spinna i CD-spelaren - ju mer övertygad blir jag att den definitivt inte går ner för räkning i de första ronderna. Men det gör å andra sidan inte föregångarna heller. Jag syftar förstås på det självtitulerade "vita albumet" från 2005 samt ovan nämnda "King of the Grey Islands". Alla är de riktigt vassa och tillsammans understryker de mollkvintettens återkomst till doomtronen under 2000-talet efter de förvirrade 1990-talsåren.
Det är något speciellt som så sakteliga utkristalliserar sig. "Death Magic Doom" har något unikt som är svårt att sätta fingret på. Men det känns i kropp och själ. En smygande hemsökelse från något onämnbart bråddjup som framgångsrikt manifesterar sig i kompositionerna. En närvaro som blir än tydligare genom de historier som förtäljs om död, begravningar, depression, vampyrer, demoner, självaste Hin Håle och en uppsjö andra ljusskygga företeelser och väsen. Leifs förvridna avgrundsriff ekar mellan väggarna, Lasses solon gnistrar likt den ädlaste diamant och - ja - hela bandets dynamik känns ypperlig. Att plattan kandiderar till årsbästalistan råder det ingen tvekan om. Det är bara att rysa och fröjdas till den monumentala doombesten "Hammer of Doom", kusliga "My Funeral Dreams", variationsrika skräckhistorien "House of Thousand Voices", tungriffande och refrängstarka "The Bleeding Baroness" och inte minst de två upptempokrossarna "If I Ever Die" och "Dead Angel" för att förstå varför.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
