Girlschool - Legacy (4)
 | Band: Girlschool Titel: Legacy År: 2008 Bolag: Wacken Records Betyg: 4/10 Recensent: Johan Hagengren |
Så var det dags för legenderna i GIRLSCHOOL att släppa ett nytt alster. Damerna har liksom de betydligt fler herrarna i sin genre hunnit bli till åren men musiken i sig visar inget tecken på att de skulle ha blivit trötta och nötta under sin resa, för det är rivigare än på länge. Dessvärre är det en bra bit från storhetstiden kvalitetsmässigt.
Jag kan ivrigt erkänna att GIRLSCHOOL aldrig varit något favoritband och elaka tungor har ordat om att bandet bara fick sin erkännelse på grund av medlemmarnas könstillhörighet. Så långt skulle jag aldrig sträcka mig för damerna, eller tanterna numera, har alltid trakterat sina instrument väl och de hade åtminstone förr, ett någorlunda starkt låtmaterial att backa upp hypen med. Dessutom får man ändå se dem som pionjärer och passande förebilder för alla tonårstjejer som har aspirerande hårdrocksdrömmar.
Men så till den nya skivan. Det första som slår mig är rivet. Ett fläskigt gitarrljud och ett bra driv är vad lyssnaren möts av i inledande "Everything´s The Same", en avslutande och alldeles för smaklöst lång rundgång irriterar en aning men låten är vital och sparkar hårt. Soundet är synnerligt punkigt och oborstat och sången följer nämnda modell även den. "I Spy" börjar riktigt lovande men en alltför släpig och monoton vers drar ned helhetsintrycket innan refrängen bryter loss och höjer det igen. Synd på versen för den här låten hade kunnat bli bra- Sedan följer en serie petitesser medan "Spend Spend Spend" och "Whole New World" tillhör plattans starkaste spår. Ämnar ni strölyssna på några spår från den här skivan så föreslår jag dem.
GIRLSCHOOL får verkligen sägas vara ett gitarrbaserat band för gitarren är ständigt det mest framträdande instrumentet och Jackie Chambers kan uppenbarligen bemästra den ordentligt.
Med det här albumet firar tanterna 30 år och har kryddat plattan med gästartister som Lemmy, Ronnie James Dio, Fast Eddie Clark, J.J French, Tony Iommi, Neil Murray och Phil Cambell. Till och med bandets avlidna originalgitarrist Kelly Johnson deltar tydligen i och med att trummisen Denise Dufort använder hennes urna som percussion-intrument(!) på första spåret. Smaklöst eller en passande tribut? Döm själva.
Alla gästartister till trots, så försvinner inte det faktum att albumet saknar nog många starka spår och jag tvivlar faktiskt på att den här skivan kommer att leta sig in i den här recensentens cd-spelare igen. Någonsin. Inte för att den är direkt dålig, men för att den inte är bra nog.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
