The Eternal - The Sombre Light Of...
Band: The Eternal
Titel: The Sombre Light Of...
År: 2004
Bolag: Firebox
Betyg: 6/10
Recensent: Jonn Jeppsson
Australiensisk doom, finns det? Tja, jag tänker omedelbart på dysterkvisten Nick Cave. Inte för att han har det minsta lilla med metal att göra, men för att hans musik lyckas fånga alla känslor och idéer som genrens utövare brukar vilja uttrycka: religiösa grubblerier, en lätt morbid fascination för döden, djupaste skönhet, svartaste depression och - inte minst - kärlekens vedermödor.
Debutanterna THE ETERNAL (tidigare CRYPTAL DARKNESS) vill gärna få med alla ovanstående ingredienser i sin musik och tar i ända från tårna för att verka så dramatiskt och ödesmättat mörka som det bara går och jag önskar ibland att de ville låna Nick Caves känsla för återhållsamhet. Till att börja med heter låtarna saker som "The Sombre light of isolation" och "Black serenity", vilket skvallrar en del om pretentionsnivån. Pretentioner i sig är visserligen inte fel, men om man gör musik som verkar utge sig för att slita lyssnarens själ i stycken och helst ska avlyssnas under stormiga nätter i skenet av svarta vaxljus är det fint om man har lite täckning för anspråken.
THE ETERNAL har inte riktigt den pondus som krävs och är därför bitvis lite jobbiga att lyssna på. Åttaminuterskolosser till låtar är inget problem - den här sortens musik kräver gott om tid för att mörkret ska sjunka in och dimslöjorna lägga sig kring lyssnaren. Det besvärliga är i stället när sångaren börjar framstöta strupljud som hamnar mittemellan growl och rap (inte rap som i hip hop utan rap som i "buuurp!") och vill få mig att tycka att det låter dramatiskt och effektfullt när det mest låter lamt och tillgjort. Detta, parat med allt annat än subtila keyboardkörer, gör att "The Eternal" får det att klia rejält i snabbspolningsfingret. Fast den är ett under av god smak jämfört med "Rememberance scars", där det pratgrowlas teatraliskt om hur sångaren vaknar kallsvettig en natt och ser djävulen i guds ögon. Dessutom är musiken i dessa två spår lite för tung och osmidig för sitt eget bästa.
Tur då att skivans resterande femtio minuter låter mindre som MY DYING BRIDEs sämsta stunder och mer som nämnda orkesters finaste stunder, med en touch av PARADISE LOSTs känsla för poppiga melodier. "A cruel misfortune", "All hope lost" och titelspåret är till exempel snygg, melodistark dysterrock av finaste märke, där sången är ljus och lätt och det inte stör nämnvärt att pianon och stråkar är syntetiska. Och vilka trivsamma instrumentalspår! Bagateller måhända, men vilka hjärtevärmande, rosenskimrande bagateller i så fall! Att en gitarrfigur i "All hope lost" är norpad från väldigt icke-doomiga PORTISHEADs "Over" är dessutom kul.
Summering: om du är ute efter doom att slita ut ditt eget hjärta till, lyssna hellre på MY DYING BRIDEs "The Angel and the dark river" (eller, för all del, Nick Caves "The Boatsman's call). Men om du är sugen på doom att krama någon du tycker om till är THE ETERNAL värda all uppmärksamhet. Fast glöm inte cd-spelarens programmeringsfunktion.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
