Edguy - Tinnitus Sanctus (7)
 | Band: Edguy Titel: Tinnitus Sanctus År: 2008 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10 Recensent: Erik Arvidsson |
Skillnaden i omslagsestetik mellan 2006 års "Rocket Ride" och nya "Tinnitus Sanctus" återspelar ganska väl även differensen i den musikaliska profilen albumen emellan. EDGUY är naturligtvis alltid EDGUY - med sina melodiska uttryck och starka refränger - men det färska verkets framtoning är betydligt seriösare än den relativt humoristiskt och lättsamt inriktade föregångaren. Detta är inte menat som kritik mot "Rocket Ride" (som i sig är en vass och intressant skapelse) utan en reflektion över skillnaden i intryck. "Tinnitus Sanctus" är helt enkelt lite tyngre, lite skitigare, lite ruffigare, lite tuffare, lite allvarsammare och lite mörkare än vad vi är vana vid när det gäller EDGUY-verk - om man nu bortser från avslutande "Aren't You a Little Pervert, Too?" som snarare påminner om en skapelse hopskruvad av Jack Black och hans TENACIOUS D - eller varför inte Frank Zappa - än våra tyska vänner.
Tonen sätts omgående med de ytterst starka och tunga uppstartarna "Ministry of Saints" och "Sex Fire Religion". Tobias Sammet sjunger elakare och mer varierat än någonsin, rytmen, riffen och basgångarna är bastanta och intrycket är långt ifrån lättsinneligt, om än catchy. Nu är det inte så att ensemblen börjat leverera NEVERMORE-mörker; all bedömning är givetvis viktad mot EDGUYs tidigare och främst sentida prestationer, men det är helt klart ett intressant kliv bandet tagit. Att t.ex. pränta en power metal-stämpel på "Tinnitus Sanctus" vore fullständigt befängt; att tongångarna dansar i gränslandet mellan heavy metal, melodisk metal och hederlig hårdrock är betydligt mer passande - allt inramat i rockattityd och prytt i EDGUY-skrud. Refrängerna är som alltid utmärkande och starka; ibland blir det nästan överdådigt som i "Dragonfly". Ett av de starkast lysande spåren är episka "Speedhoven", som med sitt variationsrika innehåll är rena rama kollaget över alla de element som gjort och gör gruppens tonkonst unik - och då ingår även en dos kraftmetall. Vi finner självfallet också den obligatoriska smäktballaden som denna gång lyder under titeln "Thorn Without a Rose" och "piggaste" numret tillskrivs "The Pride of Creation" som med sitt kvicka gitarrspel livar upp ordenligt - men något tvättäkta speedstycke står egentligen inte att finna. I huvudsak är det halvtungt midtempo med melodi som präglar skivan och allt är genomfört med finess och god balans. Hela kalaset är insvept i en relativt icke-typisk EDGUY-produktion signerad Sasha Paeth som passar plattans inriktning utmärkt.
Även om backkatalogen inhyser plattor med starkare material, så har Sammet och c/o åter igen försett oss med ett livfullt och skarpt album som dessutom understryker att EDGUY vägrar stagnera, utan att för den delen göra avkall på sitt signum. Starkt jobbat.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
