Alice Cooper - Along Came a Spider (6)
 | Band: Alice Cooper Titel: Along Came a Spider År: 2008 Bolag: SPV Betyg: 6/10 Recensent: Erik Thompson |
Samma gamla ALICE, och samma nya ALICE, i skön förening, förkunnas det. Både nostalgikerna och de som märkligt nog inte anser att jorden slutade snurra cirka 1975 borde vara mer än nöjda med den här skivan, för den förenar det bästa av dessa båda världar och låtarna spelar i samma liga som de tidiga 70-talsalstren. Förkunnas det, som sagt.
Påståendet må vara något överoptimistiskt, men det är inte befängt. Atmosfären på "Along Came a Spider" erinrar om vad som kan höras på ett flertal av de mest klassiska ALICE COOPER-plattorna " och det är tur för den, eftersom det är direkt övertydligt som den siktar just ditåt. Men eftersom det här är en konceptplatta skulle jag för min del ha siktat mer på det lite mer flashiga stuket á la "Welcome to My Nightmare" än det avskalade och rockiga på... tja, faktum är att jag inte tror att NÅGON av de tidiga COOPER-plattorna är så konsekvent avskalad och kal rätt igenom som "Along Came a Spider". För att en konceptplatta ska komma fullt till sin rätt, krävs en genomarbetad ljudbild som kan belysa nyanserna. Den här skivan bemödar sig istället om att låta ekonomisk, säkerligen i hopp om att kallas "ärlig" och att slippa kallas "överproducerad". Men när den gör så genom att skruva ner ljudet på allting förutom sången, och då i synnerhet allt som erinrar om utsmyckningar " från keyboardslingor till gitarrsolon " blir helheten bara tamare och framför allt mer anonymiserad. Det är stor skillnad på ljudeffekter som är subtila, och sådana som är halvt ohörbara. Önskar att någon talat om detta för miffona i kontrollrummet.
Hade jag fastnat för låtarna på den här skivan förr, om ljudbilden varit tuffare? Antagligen. Nåja, jag har fastnat nu i alla fall, och det är bara att konstatera att ALICEs obrutna svit av bra skivor fortfarande är just obruten. Tjugofem studioalbum och inte ett enda stolpskott " det är inte illa det. Men blott och bart det att jag faktiskt behövde jobba för att få låtarna att fastna diskvalificerar "Along Came a Spider" från en plats bland COOPERs allra främsta verk. Jag menar, det krävdes ingen ansträngning för att få hela schabraket på vare sig "Love It to Death" eller "Trash" att fastna: låtarna gjorde jobbet åt mig.
Faktum är att jag tror det är 1994 års "The Last Temptation" den här skivan liknar mest av sina föregångare. Båda är uppbyggda kring en ramhandling, de musikaliska likheterna är stora, och även den gången krävdes det lite jobb för att sätta sig in i ett material som nästan vem som helst kunnat yvas över men med COOPER-mått mätt framstod som lätt småyxigt. Den plattan blev för övrigt en flopp som permanent petade ner COOPERs karriär ett pinnhål, så det är på sätt och vis rätt kaxigt att han vågar göra något liknande igen.
Själva konceptet på plattan? En seriemördare som ska döda exakt åtta tjejer och såga av ett ben från vardera för att ha till en konstgjord spindel. (Han lär behöva en nionde tjej till kroppen också " eller har jag missat något?) Hyfsat originell idé för en thriller... eller vänta förresten, minns ni den där Christopher Lambert-filmen "Resurrection" om killen som behöll en kroppsdel från varje offer för att sno ihop en ny Jesus av? OK, inte så originellt då, men rätt coolt ändå.
Om bara ALICE ville lägga sitt alter ego Steven i graven för gott också. Han har dykt upp så många gånger nu att han reducerats till en axelryckning.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
