Journey - Revelation (7)
 | Band: Journey Titel: Revelation År: 2008 Bolag: Frontiers Betyg: 7/10 Recensent: Neven Trosic |
Spelningen som JOURNEY gjorde på Sweden Rock Festival 2008 var avgjort väldigt vass. Även om (den i vanliga fall suveräne) sångaren Steve Augeri på grund av sin halsinfektion var tvungen att ta till en del förinspelade hjälpmedel blev det hela ändå en glad och välspelad tillställning när Sverige för första gången på närmare 30 år fick möta amerikanerna igen. Sedan dess har det hunnit gå några uppseendeväckande turer kring bandet. Röstproblemen tvingade till slut Augeri att lämna sin post och den tillfälliga, sedermera påstått permanenta ersättaren blev den välmeriterade Jeff Scott Soto. Jag såg verkligen fram emot att höra vad den ständigt suveräne Jeff skulle kunna åstadkomma på ett nytt studioverk med veteranerna men den chansen gick snart nog upp i rök. Plötsligt var Jeff ute igen och de förväntade klyschorna a lá "vi är jävligt tacksamma för hans hjälp och insatser men han är inte rätt person för oss" följde. Möjligen kan oviljan att fortsätta med Jeff ha något att göra med megaexponeringen man fick i och med medverkandet av klassikern "Don't Stop Believing" i det avslutande avsnittet av TV-serien "Sopranos". Gissningsvis infann sig känslan att man för att på bästa sätt tilltala såväl gamla som nya fans bör fortsätta med en vokalist som på ett mer lyckat sätt kan upprätthålla 80-talsillusionen jämfört med den för Journey lite otypiske Jeff.
Det ultimata i detta fall vore givetvis att återförenas med Steve Perry, mannen som frontade bandet under deras mest framgångsfyllda period, men då denne mer eller mindre har dragit sig tillbaka från branschen sedan en del år tillbaka fick man söka på annat håll. Räddningen kom istället i form av fillipinske Arnel Pineda som frontade ett JOURNEY-tributeband med vilket hans talanger kom originalet till känna via ett antal YouTube-klipp. Här har vi då alltså resultatet av JOURNEYs pånyttfödelse och trots att jag har varit småsur över gruppens behandling av Jeff och den bakomliggande fegheten så kan jag inte komma med påståendet att "Revelation" skulle vara en usel skapelse. Målet att ge ut en skiva som skulle ha kunnat vara en uppföljare till "Raised on Radio" (1986) och släppt runt '88 eller så har uppfyllts fullt ut på praktiskt taget alla plan. Pineda låter helt otroligt likt Steve Perry, fullt i klass med och rentav en smula mer stabil än förebilden då han var på topp. Man kan ju förstås fråga sig hur pass kul det är för honom att vara en mer eller mindre perfekt kopia med mycket lite egen identitet, men å andra sidan verkar både han och hans arbetsgivare störtnöjda och det kan anhängarna också vara.
Öppningen med "Never Walk Away" är rätt och slätt "Be Good to Yourself" (1986) del två, efterföljande "Like a Sunshower" visar JOURNEY beträda sina typiskt finfina softa territorier och för det mesta fortsätter det i den klassen. Glädjande nog har man övergett "alla ska med"-konceptet från föregångaren "Generations" (2005), där samtliga medlemmar fick visa upp sina vokala resurser och därmed är spretigheten tyglad denna gång. Tyvärr är något av toppbetygen inte aktuella på grund av den där jäkla ojämnheten som de flesta AOR-rävar verkar ha drabbats av på senare år. Ett knippe spår är av något tristare märke och har helt enkelt inte förmågan att växa och fastna i mina öron och utöver detta var det väl inte speciellt nödvändigt att göra en nyinspelning på "Faith in the Heartland" från 2005-släppet? En bra upptagning visst, och Arnel sjunger lika starkt som Steve Augeri gjorde på samma låt men det är inget som gör en redan utmärkt komposition bättre, snarare framstår dess medverkan som direkt onödig. Under en mycket solid sjua dyker dock inte herrarna, inte minst tacka vare följande, ytterst nämnvärda trio: "Where Did I Lose Your Love" skulle med sin klistriga refräng och melodi ha rusat uppför listorna om vi fortfarande hade varit kvar i melodirockens förlovade årtionde (ni vet vilket) och kanske är liknande framgångar inte utom räckhåll för den än idag. "After All These Years" framstår som den perfekta symbiosen mellan tryckarduon "Open Arms" (1981) och "Faithfully" (1983) och är faktiskt i samma kvalitetshöjd med denna. "What it Takes to Win" startar mjukt och utmynnar i en intensiv och medryckande refräng och kan nog göra sig fint i ett liveformat. Ja, jag kan inte motstå att nämna ännu en titel, nämligen Neal Schons instrumentala "The Journey (Revelation)", som drar en del åt det tidiga JOURNEYs håll och utgör en perfekt avrundning på lyssningsresan.
Så vad man får här är alltså en vital och självsäker comeback från ett band som är ute efter att återskapa känslan från när de var som störst och bäst. Som sagt är jobbet till stora delar utfört på ett lysande sätt och den som eventuellt hade räknat ut denna jätte i AOR-land får här både en och två anledningar att tänka om.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
