Children of Bodom - Blooddrunk (8)
 | Band: Children of Bodom Titel: Blooddrunk År: 2008 Bolag: Spinefarm/Universal Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson |
2005 års "Are You Dead Yet?" var - om inte en besvikelse - så i alla fall en platta som saknade mycket av karaktäristiken som en gång fick många med mig att fastna för de finska metallarna. Med enklare låtstrukturer, mer riffbaserat, industriella element samt reducerat och inte lika engagerat keyboardarbete satte sig inte Bodom-lien lika djupt i hjärtat som tidigare. Tack och lov har CHILDREN OF BODOM i och med purfärska "Blooddrunk" rått bot och nu delvis svängt tillbaka på vägen de behärskar så väl, där de melodiska synth- och gitarrslingor ges mer fokus. Underlaget är dock robust asfalterat av tuffa thrash- och metalriff, en aggressiv rytmavdelning och en alltid lika rosenrasande vokalist i Alexi Laiho.
Men "Blooddrunk" är inte någon retrotripp! Absolut inte. I detta fall innebär nämligen "ett steg tillbaka" minst två kliv framåt - för även om det finns stunder då BODOM årgång 1997-2000 gör sig rejält påmind - är soundet up-to-date med en del nya grepp, mycket "Hate Crew Deathroll"-ande och även det bästa från ovan nämnda "Are You Dead Yet?". Syntesen som formas genererar - i kombination med det faktum att briljansen, finessen och idérikedomen är tillbaka tillfullo - CHILDREN OF BODOM anno 2008" och undertecknad är euforisk som en tupp i hönsgården.
Vid en djupdykning ner i den mörka Bodomsjön finner vi tio tonsatta vredesutbrott och skåpet ställs omedelbart på plats med stenhårda rakt-på-sak-stänkaren och tufft titulerade "Hellhounds on My Trail"; riffen är grymma och de markerande syntharna effektfulla. Titelspåret inleder därefter med urläckra "kristallklingande" synthar och sedan är det full fart med frenetisk trummande, basattacker, stick, ångvältsriff och slingor av både det ena och andra slaget. Tummen upp också för den minnesvärda thrash-bryggan i mittpartiet. Albumets "vi-leker-med-vårt-gruppnamn-i-en-titel"-spår är denna gång döpt till "Lobodomy" och bjuder på en relativt modern aura, thrashinslag och atmosfäriskt orienterade klaviaturtoner i rena DIMMU BORGIR-stilen. "One Day You Will Cry" är likt alla andra av hög kvalitet med ändå kanske den som är mest anonym. Bas-tugg sparkar igång "Smile Pretty For the Devil" som strax därefter bryter ut i skenade ånglokstakter som bildar fundament till halva låten innan den byter karaktär och avslutats med ett längre instrumentalparti. "Tie the Rope" och "Done With Everything, Die For Nothing" är båda vältrimmade, variationsrika, refrängstarka och inte minst intensiva spår, så när midtempokonstruktionen "Banned From Heaven" tar vid, känns denna soft i jämförelse med sina svepande och fagert skulpterade gitarr- och synthslingor. Men säg det midtempo som består; i "Roadkill Morning" är det dags för en ny knytnäve av kvicka takter och intensitet.
Någon som gillar westernmusik, galloping power metal och melodic death metal i ohelig allians? I så fall torde covern på Stan Jones urgamla "Ghostriders in the Sky" vara din kopp te. Ni vet; "Yippee-ki-yey, Yippee-ki-yo". Min personliga åsikt är att av alla tolkningar bandet prövat sig på, är det här de träffar bulls-eye; med andra ord en värdig och cool avslutning på en ultravass och minst sagt lika cool platta.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
