Sacret Steel - Iron Blessings
Band: Sacret Steel
Titel: Iron Blessings
År: 2004
Bolag: Massacre
Betyg: 6/10
Recensent: Erik Thompson
True metal-kvintetten från Stuttgart debuterade 1997 " alltså samma år som HammerFall och Rhapsody och med bästa tänkbara timing för ett driftigt band villigt och kapabelt att slå sig in i den nya, entusiastiska hårdrockspublikens hjärtan. Men sitt berömvärda slit till trots har Sacred Steel aldrig avancerat förbi kultstatus och, i kommersiellt avseende, ungefär lätt mellanvikt. Och efter sju år och fem plattor är det väl tveksamt om något mer remarkabelt avancemang överhuvudtaget är att vänta.
Sacred Steel har alltid varit, och är på "Iron Blessings" fortfarande något av särlingar inom den traditionella metallen. Riffmässigt befinner de sig väl närmast på ett territorium tidigare inmutat av Manowar och Grave Digger, medan exempelvis Stephan Traubs dubbelkaggesmatter - In Flames-tungt, inte power metal-snabbt " förlänar musiken någon form av särprägel. Liksom lyriken, som alternerar excentriskt mellan Manowar-klonade krigarhymner ("Victory of Black Steel", "We Die Fighting"), ondsint och luguber death metal-fasa ("Screams of the Tortured", "Anointed By Bloodshed") och försiktiga intrång på svartmetallens revir ("At the Sabbat of the Possessed", "The Chains of the Nazarene").
Lägg därtill Gerrit P. Mütz, sångaren som närmast oundvikligen etablerat sig själv; och därmed även bandet; som ett renodlat "älska-eller-hata"-fenomen " jag känner själv åtminstone en person som sånär tuggar underläppen till pirogfyllning vid blotta omnämnandet av mannens stämma. Den huvudsakliga orsaken till detta, de återkommande och allt utom stilrena falsettjuten, förekommer mera sparsamt på "Iron Blessings" medan däremot de först på senare tid införlivade growlinslagen är på stark frammarsch. Det är upp till var och en att bedöma om detta innebär en förbättring eller motsatsen " för bandets karriär som sådan tror jag betydelsen är försumbar.
En orsak till att Sacred Steel aldrig kommit att åtnjuta samma status som de andra ovannämnda '97-debutanterna är kanske att de egentligen inte har någon given plats att fylla. Att själva materialet är hörvärt men föga remarkabelt är bara min personliga åsikt, men därtill saknar de både HammerFalls avväpnande självdistans till sina poser och pastischer, och Rhapsodys åtminstone inledningsvis framgångsrika ambition att introducera något slags nytänkande i sin traditionella metal. Men underhållande är de, det ska inte förnekas.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
