Rhapsody - Symphony of... Pt. 2
Band: Rhapsody
Titel: Symphony of... Pt. 2
År: 2004
Bolag: Steamhammer
Betyg: 9/10
Recensent: Anders Jacobsson
Power Metal är en stil inom hårdrockgenren jag aldrig brunnit för i äldre år, trots att Helloween en gång i tiden var mina stora hjältar. Det var under en tid då tonåren hade sina jubelår, då lättklädda damer och hårdrockiga utklipp från tidningen OKEJ prydde väggarna i pojkrummet. Man höjde på ögonbrynen åt allt som hade med lite hårdare metal att göra, så band som Helloween och Metallica var gudar i tonåringens något komplexa universum. Men tiden gick och allteftersom vidgande man sina vyer och fick nya idoler, och runt 1995-1996 när Power Metal-trenden i Europa var som ett pånyttfött gossebarn i en krubba av "steel", så har det aldrig tagit slut och banden som poppat upp går knappt längre att räkna.
Italienska Rhapsody släppte sin debut 1997, och redan då hade de lyckats skapa något nytt inom genren. De tog hela metalvärlden med storm med sina storslagna neoklassiska, symfoniska element som hade vävts in i musiken. Det blev en större dimension i musiken. Jag var dock aldrig helt tagen, trots att jag uppskattade det de hade gjort med power-konceptet. Det var inte förrän 2001, med skivan "Rain of a Thousand Flames", efter ett antal skivsläpp, som Rhapsody verkligen började gå in i mig och då jag såg videon till titelspåret på plattan, så förstod jag att kulten var ett faktum. Jag har aldrig sett maken till en så härligt pinsam, men samtidigt makalöst kul video och det var verkligen Power Metal i all ära. Jag var tagen! Rhapsody är faktiskt ett verkligt fenomen på marknaden, och sedan 2001 så tycker jag personligen att de varit förbannat bra... men framför allt kompetenta musiker med stora ambitioner. Det finns en uppriktighet i bandet, och man fattar att de verkligen brinner för det de gör. Inte minst på deras nya platta "Symphony of the Enchanted Lands II " The Dark Secret", där det verkligen lagts ner en kolossal budget, och där bandet tagit sin musik 10 steg ännu längre till det episka och kraftfulla.
"Symphony of the Enchanted Lands II " The Dark Secret" är en ren orgie i storslagenhet, och jag tror knappast metalmarknaden någonsin sett något liknande. Med evigt återkommande orkestrala arrangemang, medeltida folkmusik och klassisk musik sammanlänkat med otroligt kompetent metal. Det finns inga gränser på den här skivan för vad som är pretentiöst eller inte, för här är stämningsmomentet i sagan de vill förmedla ett faktum, och de har nu lyckats att göra ett riktigt fullvärdigt soundtrack som går i fantasy-genrens banér. De imponerar även med berättarröster från bl.a. Christopher Lee; filmvärldens mörkerman nr.1, som i 5-6 decennier förgyllt oss med minnesvärda bad-guy- karaktärer som t.ex. Dracula, och nu sist som den onde trollkarlen Saruman, i Peter Jacksons Sagan om Ringen-trilogi. Detta är självklart eoner mycket bättre än den oerhört usla berättarröst de haft förr... med en engelska som varit så otroligt inkompetent så man suttit och vridit på sig i soffan.
Skivan inleds med Lee's mörka, dova röst där han presenterar ursprunget till den saga vi kommer att få ta del av i dryga 70 minuter framåt. Under dessa 70 minuter finns det väldigt lite att klaga på, men om man måste gnälla, så vill jag konstatera att vissa element på skivan känns lite förvirrade och splittrade. Dessa element borde ha tagits lite längre, för att bibehålla känslan man vill förmedla. Ett exempel är låten "Dragonland's Rivers" som är ett ytterst vackert och gripande medeltida folkmusiksstycke där känslan ligger helt rätt, men när man precis kommit in i det ordentligt, så slutar låten. Detta ger såklart ett antiklimax, vilket är synd, då både bandet och fansen skulle tjänat mer på om man hade gjort låten längre. En annan sak är inledningspratet på efterkommande låt, "Sacred Power of Raging Winds", där Christopher Lee är allt för övertydlig i sin förmåga att leva sig in i det han vill förmedla. Det känns mest bara överdrivet, förmodligen mest p.g.a. dålig regi från band och producent. Mer rösteffekter på skivan hade varit som pricken över i, och det över huvudtaget... men som sagt, det är väldigt lite som är värt att haka upp sig på under denna musikaliska resa. Jag vill ändå passa på att ta upp låten " Guardiani Del Destino", som är den italienska versionen av "Guardians of Destiny". Den finns med mini-cd:n "The Dark Secret", bandet släppte som en "teaser" några månader innan fullängdaren. Jag hade helt klart sett att dessa två versioner bytt plats med varandra, då detta är den enda låt på hela plattan med italiensk lyrik. Det skapar en viss förvirring och det ger i sin tur en känsla av o-sammanhang. Det är viktigt i en story som denna att man hänger med i händelseförloppet, och det försvinner lite med just den här låten. Dessutom är den engelska version bättre.
Att Rhapsody lanseras som ett metalband är ju en självklarhet, men själva metallbiten har fått betydligt mindre utrymme på den här skivan. Rhapsody själva har nog känt att alla icke-metalliska influenser som är essentiella för att lyfta fram skivans koncept, är mer väsentliga än att hänge sig mer åt metallbiten i sig. Det är med all rätt om man frågar mig, för den här skivan har en större trovärdighet än någon av deras tidigare utgåvor när det gäller vad de vill uppnå... och det just för att alla små detaljer ligger precis där de skall. Men den överliggande stilen är såklart ändå Power Metal, och trots alla utsvävningar, så visar Rhapsody här att de även utvecklat känslan för metal. Jag personligen tycker att skivan innehåller kanske den bästa metal Rhapsody någonsin skapat, och Luca Turilli's gitarrsolon är otroligt komplexa och utvecklade, näst intill geniala, speciellt i "Unholy Warcry". Om vi ska prata om sången, så anser jag att Fabio Lione är en otroligt kompetent vokalist och hans röst har bara blivit bättre med åren. Den har fått mer känsla. Vissa tycker dock att han numera svävar ut för mycket och ger sig in på toner som låter krystade, men jag låter det bero, för jag tycker han är helt suverän inom sitt område. Han har en typisk Power Metal-röst, men man hör ändå att det är just Fabio. Det ger en personlighet i ljudbilden, utan att det blir stilbrytande. Rhapsody i sig är ett band där man vet vad man får, men man är aldrig riktigt säkert hur långt de tar sitt sound och utvecklar det. I en av mina favoriter, "The Magic Of The Wizards Dreams", finns det en storslagen musikal/operakänsla och där imponerar Fabio i stark briljans. En slags stolthetskänsla ligger över låten hur den är uppbyggd och man känner hur gåshuden börjar krypa på skinnet. Det är ett otroligt vackert nummer, och klart en av skivans mer karaktäristiska låtar. Detta är bara ett exempel på att bandet lyckats ta steget längre och längre inom sin musik.
Det finns otroligt mycket att skriva om när det gäller "Symphony of the Enchanted Lands II " The Dark Secret", och det för att skivan innehåller så otroligt mycket. Det är en festlighet i sig, och det är en ytterst avvikande skiva inom metalscenen, med tanke på sin oerhörda storslagenhet, klanderfria produktion, och att allt är gjort med en så otrolig kompetens. Vi hade ändå kanske väntat oss det här från Rhapsody, med tanke på att deras plattor på senare år har tenderat att bli allt mer episka, och deras hängivenhet allt mer passionerad.
Finslipad metall, mäktiga stämningsmoment, ljudbilder med influenser från musikal, filmmusik, klassisk musik, storslagna körer och medeltida toner i ett underbart saligt virrvarr av genialitet. Över 100 musiker medverkar på skivan, enorma summor har spenderats och ohyggligt bra låtar har skapats, ändå har så många recensenter sågat detta enorma guldkorn. Det förbryllar mig något extremt. Bara lyssna, njut och låt dig ryckas med i en resa till en magisk värld. Det är helt enkelt en suverän skiva!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
