Platitude - Nine
Band: Platitude
Titel: Nine
År: 2004
Bolag: Scarlet
Betyg: 7/10
Recensent: Erik Thompson
Jaha, så var den ungdomliga småländska septetten alltså tillbaka med album nummer två, betitlat "Nine" (mycket lustigt, va?). Tidigare recensenter har poängterat att sagda alster är mer meckigt och mindre "neoklassiskt" " det vill säga Yngwie-inspirerat " än fjolårets "Secrets of Life". Och jag ska väl inte vara sämre, men däremot emfatiskt poängtera att Platitude går allt mer och mer i riktning mot en egen stil även om målgruppen fortfarande torde vara beundrare av orkestrar typ Symphony X, Majestic och med viss försiktighet Stratovarius.
Att kalla Platitude för power metal är i mina ögon missvisande, medan termen prog metal å andra sidan vore att ta i. Element från båda dessa stilar ingår förstås, i skön förening med traditionell melodisk rock och rentav (eller misstar jag mig nu?) 80-talistisk synthrock. Udda takter har de i alla fall fått in här och var, precis på rätt sätt för att göra helheten intressant snarare än svårsmält. Sångaren Erik Dahlqvist låter inte direkt ljus som en Tolkien-alv utan går mer i den fylliga, aningen mellanmörka stilen " definitivt ett plus ur originalitetssynpunkt. Greppet med tvillingkeyboardister har jag tidigare stött på i experimentella upplagor av klassiska AOR-gäng (Foreigner, Toto och REO Speedwagon), men det funkar alldeles förträffligt även i detta sammanhang och blir aldrig för mycket av det goda.
Själva låtarna då? Ja, själv är jag särskilt imponerad av inledande "Dark Mind", "Avalon Farewell" och "Oblivion"; och vill också lägga ett ord för dolda bonusspåret "Supernova". Överhuvudtaget är "Nine" en intressant och personlig platta med stor tillväxtpotential, liksom även dess upphovsmän. Jag hoppas och tror på en ljus och produktiv framtid för Platitude!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
