Opeth - Damnation
Band: Opeth
Titel: Damnation
År: 2003
Bolag: Music for nations
Betyg: 10/10
Recensent: Joakim Roos
Puh. Så ska jag då försöka mig på att på ett någorlunda objektivt och sakligt sätt skriva en recension på en ny platta med mitt absoluta favoritband " alla kategorier. Tufft. Okej, köp läget: jag kan inte hålla mig objektiv när Opeth förs på tal. Därtill är min beundran inför denna fantastiska orkester alltför stor. Det var 1995 Opeth släppte sin debut Orchid och vände upp och ner på min lilla värld. Så bra, så totalt annorlunda jämfört med allt annat jag tidigare hört! Extremt långa låtar, suveränt musicerande och låtskrivande, akustiska gitarrer, influenser från progrock och folkmusik, growls kontra vanlig sång " klart jag föll som en fura. Det har gått åtta år sedan dess och Opeth har berikat mitt liv med ytterligare sex fantastiska släpp: Morningrise, My Arms Your Hearse, Still Life, Blackwater Park, Deliverance och nu alltså Damnation. Inspelad samtidigt som Deliverance " under något Opeth själva beskriver som en ren mardröm " är Damnation sin systerskivas totala motsats. Där Deliverance är en riktigt brutal och hård skiva, laddad med mörker och ondska (lyssna på inledande Wreath " ondare än hela Norge!) är Damnation mjuk, spröd, lågmäld och vacker. Men ändå hör man direkt vilket band det handlar om. Ända sedan starten har Opeth luckrat upp sin metal med betydligt softare element " vackra akustiska passager där maestro Mikael Åkerfeldts fascination för 70-talets progrock lyser igenom. Och på alla plattor från och med Morningrise återfinns alltid en ballad med enbart ren sång. Nu löper Opeth alltså linan fullt ut. På Damnation finns ingen metal. Inga growls. Knappt några distade gitarrer ens. Däremot återfinns åtta innerligt vackra och ljuva stycken som visar upp en helt annan sida av bandet. En mycket intressant sådan. För tredje inspelningen i rad har Opeth tagit hjälp av Steven Wilson från Porcupine Tree för att producera plattan, och den här gången är engelsmannens insats större än någonsin. Han och bandet har fått till en fullkomligt lysande ljudbild " väldigt mycket 70-tal med ett "kort" trumljud, mycket effekter och ett betydligt torrare ljud. Dessutom bidrar mannen med såväl piano, elorgel, mellotron, bakgrundssång som text till Death Whispered A Lullabye. Mellotronen har en ganska stor roll i ljudbilden och adderar en alldeles underbar atmosfär till skivan. Mikael Åkerfeldt " bandets odiskutabla förgrundsgestalt " firar på Damnation nya triumfer som både låtskrivare, gitarrist, men framför allt som sångare. Att han innehar en otroligt bra röst " både vad gäller ren sång och growls " visste vi sedan tidigare, men här är han i bättre form än någonsin. En av vår tids största musikaliska talanger, om ni frågar mig.
Vissa har anklagat Opeth för att ha blivit kommersiella i och med Damnation. Vad är det för skitsnack? Kommersiellt hade det varit att göra ytterligare en skiva i stil med Deliverance. Att ge sig ut på helt nya, oprövade jaktmarker är snarare oerhört modigt. Och hur kommersiellt är det egentligen med en platta fullspäckad med 70-talsinfluerad progrock år 2003? Inte särskilt kommersiellt, om ni frågar mig. Däremot är det ett oerhört lyckat drag. Opeth visar upp att de även behärskar sin mjukare sida till fulländning, och stiger därigenom ytterligare i aktning, åtminstone hos mig. Opeth är ett band, som genom sitt stora kunnande, sin fullkomligt unika musik, sin kompromisslöshet och sin totala ovilja att stagnera förtjänar den största respekt. Din också.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
