Bloodstain - Bloodstain
  |
Band: Bloodstain Recensent: Dag Harrison |
Vill ni veta en hemlis? Den omskrivna nya generationen svenska thrashband lever inte på långa vägar upp till hypen. Ställda intill anrika namn som Hexenhaus, Mezzrow eller Antichrist står sig Eradikated, Hostilia, Eternal Evil och de alltmer urballade Sarcator synnerligen slätt. Xion är däremot en ljusglimt i mörkret. Samma sak med Bloodstain – om än med en liten brasklapp, som vi ska återkomma till.
De stockholmska fullängdsdebutanterna (en EP med delvis annan lineup släpptes 2024) har, inte utan skäl, jämförts med Metallica. Med det sagt är det tidiga 90-talets Testament en väl så giltig referens. Själva inledningsspåret ”Annihilation line” landar stukmåssigt rätt emellan ”Souls of black” och ”The ritual”, med en till förväxling Chuck Billy-lik sånginsats från Oskar Lindroos. Och mellantempoballaden ”Carved in stone”, några låtar senare, avger samma vibbar som ”Return to serenity” av, just det, Testament.
Lejonparten av materialet på ”Bloodstain” har dock Metallica som förväntat dominerande ingrediens. Mestadels, anmärkningsvärt nog, i form av krockar mellan 80-tals-Metallica och ”Black album”-Metallica inom en och samma låt. ”Something sinister” och ”I am death” är paradexemplen, med sina ideliga hopp från riff modell ”era A” till riff modell ”era B”. ”Lies bleeding through” – ett högvattenmärke! – är däremot old school-Metallica rättigenom. Medan ”Disdained”, i skarp kontrast, lika konsekvent kanaliserar atmosfären från svarta skivans förnämsta ”deep cut ”The god that failed”. Den kombinerade effekten av Lindroos’ remarkabelt James Hetfield-lika sång på allt detta, är lätt att föreställa sig.
Ingenting av detta ska dock uppfattas som kritik – bara som beskrivningar. ”Bloodstain” är en musikaliskt utmärkt platta, utan några direkta plumpar men däremot ett flertal smakfulla och profilerande stildetaljer. De återkommande hockeykörsnuttarna i bästa Accept-stil, till exempel. För att inte tala om Lindroos’ och Tobias Ozzy Lindströms gitarrdueller. I dessa kombineras ungdomlig experimentlusta med spirande elegans på det mest lovande sätt, så att slutresultatet blir en glädje att faktiskt LYSSNA på – som hos ett ungt Iron Maiden eller rentav Thin Lizzy.
Den enda lilla brasklappen – japp, här kommer den nu – är i vilken utsträckning ”Bloodstain” gör skäl för namnet ”thrash”. Låtar som nämnda ”Lies bleeding through”, ”Faceless dealer” (där Testament-spöket dyker upp igen!), ”Taint me” och ”Banner of supremacy” lever, för all del, upp till beskrivningen någorlunda väl. Men resterande låtars blygsamma genomsnittstempo, och att även ovannämnda fartigare nummer är så påtagligt melodiska i all sin underjordskreddiga källargrottighet, framtvingar frågan om inte Bloodstain lämpligen borde inordnas i någon annan subgenrekategori.
Vilket givetvis inte borde avhålla någon från att införskaffa den här plattan.