Gaerea - Loss
  |
Band: Gaerea Recensent: Johanna Lundberg |
Jag har följt Gaerea sedan 2022. Det portugisiska bandet har fängslat mig med sitt dystra, explosiva och arga sound. Då var albumet "Mirage" stenhård black metal. Nu med deras senaste album "Loss" är musiken mer mogen och väldigt poetisk, ledsamt vacker och mjuk, utan att tappa deras hårda sound med gitarr och trummor som kickar en in i själen. Denna gång med sång där man kan höra vad sångaren sjunger. Han har en väldigt vacker röst. Det märks att de har experimenterat musikaliskt med olika stilar och sound. Det är i alla fall i min mening spännande att lyssna på.
Öppningslåten” Luminary” är headbangvänlig och jag kom ihåg första gången jag hörde denna låt och tänkte: jag kan sjunga med i refrängen, vilket jag inte hade gjort tidigare i deras musik.
Nästa låt, ”Submerged”, släpptes även som singel innan albumet kom ut. Låten varvas med ett lugnt intro för att sedan överraskas av trummor och sång som, om man inte är beredd, får en att vakna till liv igen. Denna låt gör en säkerligen nyfiken på hur resten av albumet kommer att låta och man vill höra mer. För det går åt alla olika håll och kanter; stenhårda trummor blandas med en melodi man kan sjunga med i och en ledsam och poetisk text. "The waves of my past are the chains on me. I'm submerged with nowhere to go. I'm drowning in the past of what I used to know". Hur fint är inte den biten? Är det bara jag som hackar lök eller…? Slutar du lyssna efter denna låt kommer du att missa grädden på moset.
Vad som slår mig i detta album är att många låtar överraskar en med något som man tror kommer att bli en ballad för att övergå till att ge en käftsmäll av explosiva gitarrer och trummor om och om igen.
Två låtar som sticker ut är ”LBRNT”, som är det väldigt lugna andningsrummet vi behöver för att reflektera över vad vi hittills har hört. Låten har en kvinnlig röst som vackert sjunger "I'm the nomad", och den följs upp nästan sömlöst i just låten ”Nomad”. ”Nomad” kick-startar med de aggressiva trummorna som är igenkännbara utav Gaerea, för att sedan blandas ut med en refräng som är catchy nog att jag inte kan låta bli att nynna till.
”Stardust” är höjdpunkten på hela plattan och ett värdigt avslut. Den berörde mig i nästan åtta minuter, med något sorgligt i rösten i kombination med en mängd olika sounds. Från något som man tror kommer att bli en ballad går man in i en resa från melankolisk och poetisk till att trummorna drar igång och låten får en våldsam vändning. Texten "And are you still with me when the world goes dark? Are you still with me when I fall apart?" Det känns lite extra när man har förlorat någon. När man hör resten av låten får man tillsammans med blandningen av hårt och mjukt någon form av styrka att vilja kämpa på.
Jag har haft detta album på repeat sedan det kom ut och det enda negativa är att plattan är för kort och att jag bara hann se en låt live på Fållan. För jag behövde åka till akuten med en grovt vrickad fot. Det ska bli roligt att se vad de kommer med härnäst. Jag tror detta album utvidgar deras publik från stenhårda black metal-fans till de som också lyssnar på lite mer melodisk metal.
Du kommer gilla detta album om du gillar: Blackbraid, Møl, Architects, Neurosis, Orbit Culture.