Exodus - Goliath
  |
Band: Exodus Recensent: Dag Harrison |
Den som gör något först och den som gör det bäst är inte nödvändigtvis en och samma. Vanilla Fudge, till exempel, lanserade i slutet av 60-talet tung, vältrande hårdrock där gitarr och orgel kämpade om herraväldet. Så historiskt sett är bandet ovärderligt. Musikaliskt blev Vanilla Fudge däremot irrelevanta efter bara några år, då deras idéer plockats upp och förfinats av långt bättre grupper som Deep Purple, Uriah Heep, Yes och Atomic Rooster.
Exodus är ett annat exempel. Bandet var, därom är (nästan) alla eniga, först med att presentera fullt utvecklad thrash metal på Bay Areas klubbscen i början av 80-talet. Att deras, beklagligt senkomna, debut ”Bonded by blood” (1985) är en genrehöjdpunkt förnekar ingen. Att utse ”Tempo of the damned” (2004) till en av hårdrockshistoriens mest storslagna comebackplattor – återigen, föga kontroversiellt. Dock, mer kontroversiellt men inte desto mindre sant: med det upphör också listan över Exodus mer imponerande bedrifter. Ingenting av bandets övriga produktion höjer sig mycket över thrashscenens mittfåra, och inte så få av dessa album är rentav svagare än så. Sorgebarnen framför alla är verken från den olycksaliga Rob Dukes-perioden 2005-2014.
Och just den perioden har Exodus nu valt att återuppta. Med samma sorgliga resultat.
Nå, kanske inte RIKTIGT samma. Materialet på trettonde studioalbumet ”Goliath” är inte fullt lika överlastat som på tidigare Rob Dukes-sjungna verk, med deras anspråksfulla och helt orealistiska ”And justice for all”-aspirationer. Dukes sång är inte fullt lika irriterande hardcore-gläfsande som förut, och spridda exempel på bettstarka riff dyker upp i framför allt ”Hostis humanis generis” och (den för övrigt Peter Tägtgren-gästade) ”The changing me”. Bandet har också gjort en anmärkningsvärt god insats som sina egna producenter, endast assisterade av teknikern Mark Lewis och utan någon Andy Sneap så långt örat når.
Inte desto mindre: undantaget inledande ”3111” rör sig samtliga låtar kring femminutersstrecket eller längre, vilket i thrashsammanhang kräver säkrare kompositionshänder än Exodus’ för att ro i land med. Och Dukes är och förblir Exodus-historiens motsvarighet till Blaze Bayley, utan den sistnämndes charm till kompensation för sina tillkortakommanden. Dukes saknar sina föregångares ogenerade primitivism (Paul Baloff) respektive nasalt stilsäkra arrogans (Steve ”Zetro” Souza), och har ingenting eget av värde eller ens karaktär att tillföra. Och trots dess alltså överraskande eleganta ljudpaketering är ”Goliath” en genomgående generisk thrashplatta med endast få och högst temporära ljusglimtar.
Eller, om man så vill, ännu en i raden av Exodus’ ogenomtänkta karriärschansningar som inte lär få mycket till positivt genomslag.
