Tailgunner - Midnight Blitz
  |
Band: Tailgunner Recensent: Dag Harrison |
När ett band, brittiskt därtill, bär namnet Tailgunner och bildats av en basist som haft sitt koncept klart för sig innan han varken lärt sig skriva låtar eller värvat medmusiker – då är det rätt givet vilka förebilderna är. Iron Maiden. Stora skor att fylla och ett av många upptrampat spår att följa för ett ungt band. Fullt naturligt då att de första släppen med Tom ”Bones” Hewson med manskap, ep:n ”Crashdive” (2022) och albumet ”Guns for hire” (2023), låter som de gör: lovande men trevande.
Nya ”Midnight blitz” är en helt annan femma. Inte på grund av VAD som görs så mycket som HUR. Albumet bjuder inga nya eller ens sällsynta grepp. Soundet frångår till stor del det äktbrittiska till förmån för kontinentala power metal-influenser, vilket lär väcka anstöt hos somliga tidigare fans. Men sett till det absolut viktigaste, nämligen låtkvaliteten, är ”Midnight blitz” en i det närmaste helgjuten triumf.
Den inledande titellåten är ett praktexempel: en medryckande storsmocka och blivande livefavorit. Därifrån bara fortsätter det levereras pärlor, som kan grovt delas upp i två underkategorier. Dels de rent power metal-betonade, som fartvidundret ”Follow me in death” och den Primal Fear-vältrande ”Blood sacrifice”. Dels, och framför allt, de svulstigt vräkiga, envar med sin egen distinkta personlighet. Som refrängmonstret ”Tears in rain”. Eller ”War in heaven” med sin inledande skräckfilmssynt och ödesmättade Pretty Maids-atmosfär. För att inte tala om den episka finalen ”Eulogy”, som hämtad från Gamma Rays gyllene era kring ”No world order” (2001) och ”Majestic” (2005). Utropstecken också till två skenbart svenskinfluerade spår: ”Dead until dark” (som gjord av Enforcer före kvalitetskollapsen) och ”Eye of the storm” (som hämtad från någon av Europes två första plattor).
Något omisskännligt EGET har Tailgunner ännu så länge inte att visa upp. När eller om den saken förändras, är deras status som en av den nya tidens stora heavy metal-mästare säkrad. Vad de än så länge har, räcker långt sett till materialet och även utförandet. Hewson, likt en annan Nikki Sixx, utnyttjar inte sitt bandledarskap till att framhäva sig själv, utan levererar rekorderliga men anspråkslösa basmattor och låter bandkamraterna glänsa desto mer. Vilket de gör, med den äran. Eddie Mariotti är en flink trummis, Zach Salvini och Rhea Thompson en flyhänt gitarristduo. Och sångaren Craig Cairns har den exakt rätta kombinationen av kraft och streetcred i sina präktiga pipor, som kommer långt mera till sin rätt här än i det andra band, tyska Induction, som han visligen prioriterat bort.
Även produktionen på ”Midnight blitz” är värd beröm. En viss KK Downing har ingen direkt glänsande meritlista som producent i egen regi – ett band som Violet Storm kom aldrig någonstans och ingen av KK’s Priest-plattorna är något att hänga i gran – men hans insats i det här fallet är oklanderlig, och mer därtill.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
