Bloodbound - Field of swords
  |
Band: Bloodbound Recensent: Dag Harrison |
Bollnäs-scenens enda kemiskt mörkerbefriade band Bloodbound borde vara större än de är. De är framme vid sitt elfte studioalbum på 20 år utan att visa minsta tecken på avmattning, varken beträffande energi eller kreativ gnista. De behärskar till närapå fulländning den ädla konsten att skapa gamla skolans power metal med den slagkraft som bevarar fräschören i det välbekanta. Och ”Field of swords” skulle ha utgjort en rent triumfatorisk bedrift, om inte … ja, vi kommer till det.
Spelmässigt är albumet enastående. Fredrik Berghs svulstiga klaviatur och Daniel Hansfeldts precisionsdubbeltrampiga trumspel är de klarast lysande instrumentala stjärnorna i en till alla delar oklanderlig helhet. Patrik J Sellebys sång är genretypisk utan att vara generisk, och lika njutbar som alltid. Ja, varje medlem gör en prickfri insats, både som individ och som en del av laget.
Musikaliskt bygger ”Field of swords” på just vad alla power metal-skivor borde bygga på, om dess skapare bara besitter förmågan till det: anthems, mera anthems och ingenting annat än anthems. (Denna gång med korstågstema.) Bloodbound besitter den förmågan. Resultatet är att i princip (kanske bokstavligen) varenda låt är en potentiell blivande fanfavorit. Titelspåret, ”Land of the brave”, ”Teutonic knights” och ”Pain and glory” är alla mer eller mindre fartfyllda power metal-smockor i traditionell stil. ”Defenders of Jerusalem” följer ett poppigare spår, lämpat för en singel om än kanske inte en konsertstämningshöjare. De folkmusiksberikade ”As empires fall”, ”The code of warriors” och ”Light the sky” tillför helheten en piffig kryddning, den sistnämnda med anmärkningsvärd elegans över sina halsbrytande takt- och stilskiften. Och avslutande ”The nine crusades”, med smakfull om än inte utstickande gästsång från Brittney Slayes (Unleash the Archers), är som skräddarsydd till hymn för mässor i metalgudarnas tempel. Sammanfattningsvis lyder slutomdömet även rörande denna aspekt: oklanderligt och mer därtill.
Den enda, svårkonkretiserade men ödesdigra, svagheten hos detta på papperet utomordentliga album, är att det gör ett så artificiellt intryck. Produktionen siktar på en mäktig, cineastisk atmosfär i Rhapsodys och Avantasias anda. Vad den beklagligtvis landar i, är en allestädes närvarande känsla av AI. Soundet erinrar på det mest olustiga vis om de fingerade grupper som numera översvämmar Youtube, med namn som Dragonshaft och juvenilt pornografisk lyrik. Trots vetskapen om att intrycket är en illusion är det omöjligt att skaka av sig. Det är bara att hoppas att Bloodbound till nästa album anlitar en utomstående producent som förmår lyfta fram inte bara kvaliteten, utan själva livet i deras kompositioner. För, och detta kan inte understrykas nog: som låtskrivare har de få likar, för att inte tala om övermän, inom sin genre.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
